En liberal Europavision – bortom EU-centralismen

Hämtat ur boken "Vägval för Europa", Nytt Europa, 2004.

Vissa av projektgrupperna har arbetat med översättningen i åtta år, men ändå har inte en enda av dem hunnit färdiga i tid. Vad gäller detta? En översättning av Prousts romancykel På spaning efter den tid som flytt? En nyutgåva av Shakespeares samlade verk?

Nej. Det handlar om de 97 000 sidor EU-regler som varje medlemsland måste följa. Inte ett enda av de tio nya medlemsländerna hade hunnit översätta denna sk acquis communautaire i tid för EU-inträdet 1 maj 2004. Naturligtvis kräver ett institutionellt samarbete ett ordentligt regelverk. Men om det tar mer än ett par månader att översätta detta till ett nytt språk är det en god indikation på att samarbetet har blivit för centraliserat.

Det är synd. För EU är ju en så himla bra idé. I grund och botten handlar det om att skapa ett öppet Europa. Det handlar om frihet. Inte bara en, utan fyra stycken: Fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor.

Tanken var att skapa förståelse och fred genom ömsesidigt beroende. Och de franska och tyska Europavisionärerna hade lärt sig av 1800-talsliberalen Bastiat: ”Om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det”. Alltså gällde att skapa frihandel, fri rörlighet, och institutioner för fredlig konfliktlösning.

Paradoxen är att denna liberala idé genomfördes under påverkan av fransk dirigism och tysk korporativism. Därför centralplanerade de rivandet av barriärer och tullmurar ovanifrån, med regler och harmonisering framtagna i samförstånd mellan politik, näringsliv och fackföreningar, över huvudet på medborgarna.

Det gav upphov till kluvenheten i EU. Det finns en subsidiaritetsprincip som säger att beslut ska fattas på lägsta möjliga nivå – men vi har också förbud mot lakritspipor och jourtiderna i svensk sjukvård. Man har en inre marknad – men utåt reser man enorma tullmurar. Nationella subventioner som snedvrider konkurrensen förbjuds – men samtidigt ägnar EU sig åt subventioner till utfiskning, reklam för holländska tulpaner, och utveckling av spel till mobiltelefoner (92 miljoner kronor de närmaste tre åren).

Under lång tid har pendeln svingat i centralistisk riktning. Idag finns snart sagt inget område av våra lagar och myndigheter som inte omfattas av de 97 000 sidorna regler. Ungefär hälften av all svensk lagstiftning härstammar från Bryssel. Långt ifrån att bara hantera genuint gränsöverskridande frågor har EU påtagit sig uppgifter som kulturpolitik, forskningspolitik, u-hjälp, konsumentskydd, hälsopolitik, socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, ungdomspolitik.

Centralismens fyra faror

Ur en liberal synvinkel finns det fyra problem med denna utveckling:

1) EU gör saker som inte bör göras över huvud taget. Det mest uppenbara exemplet är de ca 80 procent av EU:s budget som går till regionalpolitik och jordbrukspolitik. EU:s strukturbidrag som påstås vara till för att skapa utveckling i fattiga regioner har i en Världsbanksrapport beskrivits som ”ineffektiva, baserade på felaktig eller åtminstone obevisad ekonomisk teori, dåligt utformade, uselt utförda och i de flesta fall en källa till felaktiga incitament”.

EU:s jordbrukspolitik är den sista planekonomin. Med reglerade priser och ca 50 miljarder euro i subventioner uppmuntras ineffektiva och miljöförstörande jordbruk. Höga tullar gör att fattiga länder inte kan ta upp konkurrensen. Genom många miljarder i exportsubventioner dumpas våra varor till vrakpriser i fattiga länder, så att deras bönder slåss ut även på hemmaplan. Sverige gör socker på sockerbetor, trots att det kostar fyra gånger mer än att importera det från länder som har bättre klimat, jord och arbetskraft för sockerproduktion.

Det är inte bara ett sätt att hindra fattiga länder från att ta sig ur fattigdomen, det gör också oss själva fattigare, eftersom det håller kvar kapital och arbetskraft i mindre effektiva sektorer. Den franske (sic!) ekonomen Patrick Messerlin har räknat ut att vår protektionism minskar EU:s BNP med 5-7 procent. Det betyder att om vi införde frihandel skulle vi ha råd att köpa oss nästan tre Sverige till – varje år!

2) Även om vissa saker bör göras, kan det göras bättre på andra nivåer än EU, i konkurrens med andra lösningar. En anledning till att Europa historiskt sett fick demokrati och välstånd är att vi har haft konkurrens mellan olika sorters politik. Vi har experimenterat, och även om idéer har avvisats på ett ställe har de kunnat överleva på ett annat. På så vis kunde man lära sig av lyckade experiment och avbryta de dåliga.

Irland och Grekland har tillhört de fattigaste EU-länderna och har fått stora regionalstöd från EU. Men de har bedrivit väldigt olika ekonomisk politik. På listan över ekonomiskt liberala länder är Irland bland de friaste, på plats 7, medan Grekland hamnar först på plats 44 – strax efter Armenien och Sydafrika. Exempelvis har Irland sänkt sin högsta bolagsskatt till 12,5 procent, medan Greklands är 35 procent. Så sent som 1981, när Grekland blev EU-medlem, var landet rikare än Irland, men efter rekordtillväxt i Irland har landet blivit ett av de rikaste i världen, och per capita-inkomsten är 170 procent större än Greklands.

Om europeiska ledare som Göran Persson och Gerhard Schröder hade fått råda är det inte säkert att Irland hade fått bedriva en sådan politik. De försöker nu hota nya medlemsländer som Estland och Polen att höja sina skatter. I framtiden finns en risk att EU inför skatteharmonisering eller skattegolv. Men om lägre skatter visar sig leda till en bättre ekonomi bör man väl imitera den politiken, i stället för att förbjuda den? Skattefrågan är bara ett exempel, men redan den visar behovet av att bevara en institutionell konkurrens.

3) Även om saker görs effektivt av EU, har det sällan tillräcklig demokratisk legitimitet för att göra det. Det finns ingen ordentlig medborgerlig kontroll över och begränsning av EU-kommissionens och ministerrådets maktutövning. Europaparlamentet finns, men i brist på verkligt inflytande och en gemensam europeisk debatt är det få som bryr sig om det.

Sällan har detta system beskrivits mer avslöjande än när Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker 1999 förklarade för Der Spiegel hur EU styrs:

”Vi bestämmer någonting, låter det ligga ett tag och väntar och ser vad som händer. Om ingen protesterar, därför att de flesta inte vet vad som har blivit beslutat, så fortsätter vi steg för steg, tills det inte finns någon återvändo.”

Metoden att utlysa återkommande folkomröstningar om EU-fördrag tills folk har röstat som EU-ledarskapet vill (t ex Irland och Danmark) tjänar inte heller till att öka projektets demokratiska legitimitet.

4) Även om nästan allt talar för att EU ska göra något, så kan det skapa konflikt. Samarbete kan leda till fred, men om man måste besluta gemensamt om allting mellan himmel och jord riskerar det att leda till slitningar mellan länderna. Man tvingas slåss med grannar om begränsade resurser och om vilken majoritet som ska få tvinga på de andra sin vilja. Då kan samarbete lika gärna leda till missnöje och konflikt. Det vet alla som delar tvättstuga med grannarna.

Det kommer också att göra att det blir frestande för politiker att skylla problem och svag ekonomi på andra länder. Nyligen hävdade den tyske sysselsättningsministern, Wolfgang Clement, att den tyska ekonomin hade tvingats “offra sig” för den europeiska integrationen. Med sådan retorik är det inte konstigt att motsättningar piskas upp, och EU blir impopulärt. Sedan 1991 har andelen tyskar med en negativ syn på EU vuxit från 19 till 39 procent. Förra året visade EU-kommissionens egna undersökningar att mindre än hälften av EU-medborgarna (48 procent) ansåg att deras medlemskap var bra – den lägsta siffran någonsin.

Vi behöver en konstitution…

EU:s institutioner är skapade för förändring, för det väldiga arbetet med den inre marknaden. Men nu när den är på plats fortsätter maskineriet av sig självt. Romfördragets portalparagraf talar om ”en allt tätare union”. Kommissionen, parlamentet, domstolen och byråkratin har allt att vinna på fler beslutsområden och resurser. De resonerar som i TV-serien ”Yes Minister”: ”Något måste göras. Detta är något. Därför måste det göras.”

Om vi inte vill att vad som helst ska kunna hända bara för att stämningen är god på ett ministermöte, så behöver vi en konstitution. Helst en federal sådan. Många tror att federalism är detsamma som centralism. Egentligen är det tvärtom. Federalism betyder att makt delegeras nedifrån-upp, t ex från individer till stater, och från stater till EU – när de själva väljer det. Centralmakten begränsas. I en federal struktur finns tydligt uppdelade ansvarsområden, där mer centrala nivåer inte har rätten att smyga till sig makt på de mer perifera institutionernas bekostnad.

En sådan konstitution bör skapa motvikter mot en ständig och planlös expansion av befogenheter till Bryssel. Subsidiariteten måste gå från att vara en fras till ett faktum. Eftersom problemet är att de som idag fattar besluten har ett egenintresse av mer makt och resurser krävs det att de som inte har det intresset får delta i beslutsfattandet. Man kan t ex göra Europaparlamentet till ett verkligt parlament, och samtidigt dela upp det i två kamrar. En av dem skulle vara en subsidiaritetskammare, bestående av ledamöter av de nationella parlamenten. Alla förslag förs först dit, där de röstar om huruvida de strider mot närhetsprincipen eller ej. Om det gör det faller förslaget, om inte går det vidare till den andra kammaren, som får ta ställning till det i sak.

Man kan också tänka sig en subsidiaritetsdomstol, bestående av individer från de nationella högsta domstolarna. De avgör om EG-domstolen över huvud taget har befogenhet att avgöra en viss fråga. Om det har det går det vidare till EG-domstolen för behandling, annars faller det.

…men inte den här

Det europeiska konventets arbete med en ny EU-konstitution var ett guldläge för att genomföra sådana förändringar. I skrivande stund är det inte klart hur mycket som blir kvar av utkastet efter nattmanglingar och kohandel. Men utkastet gör ingenting för att begränsa centralmakten – ofta är det tvärtom.

Inte på ett enda område återförs beslutsområden (”kompetenser”) till stater, kommuner eller individer. Men utkastet är inte heller bara en sammanfattning av vad som redan gäller. Tvärtom utökas EU:s mandat till flera nya områden: energisektorn, rymdforskning, intellektuell äganderätt, investeringar – och idrott! Dessutom går man vidare med brottslag, åklagarmyndighet, migrationspolitik och utrikespolitik.

Dessutom kommer det att bli lättare att fatta beslut. På flera områden ersätts vetorätten med kvalificerad majoritet, samtidigt som kraven på en kvalificerad majoritet sänks betydligt. Det ska också räcka med enighet på ett enda möte för att avskaffa veto på olika områden. Effektivitet och smidigt beslutsfattande prisas oftast i debatten, men det innebär också att risken att minoriteter blir överkörda ökar.

Subsidiaritetsprincipen tas på större allvar i förslaget till konstitution än det har gjort tidigare. Men det säger inte mycket. Om en tredjedel av de nationella parlamenten klagar på att ett beslut bryter mot subsidiariteten inom sex veckor måste EU-kommissionen se över det. Men få parlament skulle hinna med en så snabb behandling. Och rätten att klaga innebär inte rätten att tas på allvar av kommissionen.

Den största besvikelsen är utkastet till rättighetsstadga. Rättsfilosofiska analfabeter har hållit i pennan. Här blandas klassiska frihetsrättigheter, med solid grund i den västerländska upplysningstraditionen (yttrande- och näringsfrihet, förbud mot slaveri och tortyr), med moderna välfärdsrättigheter, som är mer politiska ambitioner än rättigheter (rätt att få sjukvård, kostnadsfri arbetsförmedling, MBL-lagar och betald semester), med sådant som är förbud och inte rättigheter (förbud att sälja organ), och rent trams (äldre ska delta i det kulturella livet, vi har rätt till respekt för våra kommunikationer!?).

En konstitution ska vara lag, den kan inte vara en tummelplats för politiska särintressens slagord. Man kan inte bara lassa in alla floskler som man tycker låter bra. Mänskliga rättigheter ska vara extremt tydligt definierade så att de kraftfullt sätter gränser för vad staten och andra människor får göra mot individen. Det gör inte denna. Tvärtom expanderar den utrymmet för EU-beslut på bekostnad av nationell lagstiftning och människors frihet. Visserligen anges att rättigheterna bara gäller EU-rätten. Men vem ska då driva igenom dem? Antingen blir det ingen alls. Då är stadgan inte värd pappret det är skrivet på – då är det bara gester utan betydelse för vad som gäller rättsligt, och då undergrävs verkliga rättigheter. Alternativt leder det till att dessa ”rättigheter” faktiskt drivs igenom. I så fall får EU helt nya uppgifter när det gäller att harmonisera välfärdspolitik och reglera t ex den brittiska arbetsmarknaden. Risken är stor att EG-domstolen kommer att hitta nya lagrum som bakvägen smyger igenom mer av centralisering och harmonisering.

Liberal ordning i stället för centralt kaos

Vad är alternativet? Den brittiske historikern och journalisten Timothy Garton Ash har skisserat konturerna i uppsatsen ”The Case for Liberal Order”. Han ser EU som ett alternativ till både en stark centralmakt, och ett kaotiskt Europa. Det är en union av självständiga stater som sluter sig samman för att konsolidera sina fria samhällen och fredligt lösa konflikter. Målet är staternas fred och medborgarnas frihet.

Det är en permanent rätts- och samarbetsstruktur, som inlemmar fler medlemmar – men inte fler uppgifter. Det är inte ett kulturellt block, som fungerar som en motvikt mot USA. Det är tvärtom en samarbetspartner till alla öppna samhällen – självklart också till det USA som har räddat den europeiska demokratin från nazismens och kommunismens tyranni. Ett sådant EU skulle varmt välkomna Turkiet som medlem, under förutsättning att det fortsätter med demokratiska och marknadsekonomiska reformer. Det är det bästa sättet att inspirera andra muslimska länder till modernisering. EU bör inte vara en sammanslutning för dem som delar en viss etnicitet eller geografiskt läge, utan för dem som delar en viss idé: Frihet och mångfald.

En sådan union skulle ge maximalt utrymme för mångfald och experiment. Det innebär en radikal subsidiaritetsprincip: Bara genuint gränsöverskridande frågor som endast kan hanteras gemensamt ska skötas gemensamt. Det handlar främst om de fyra friheterna. Till detta kommer skydd för individers fri- och rättigheter, gränsöverskridande miljöfrågor, fredsbevarande åtgärder och polisiärt samarbete mot internationell brottslighet och terrorism.

Därmed faller allt annat bort. Antingen för att det inte bör göras allt, eller för att det kan göras bättre på andra politiska och samhälleliga nivåer. Det gäller jordbrukspolitik, tullar, fiskesubventioner, regionalpolitik, företagsstöd, kulturpolitik, forskningspolitik, teknisk utveckling, u-hjälp, konsumentskydd, hälsopolitik, socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, ungdomsfrågor. Till exempel.

Idag kräver EU av nya medlemsländer att de har demokrati och en ”fungerande marknadsekonomi”. Den liberala målsättningen är att EU ska börja leva som det lär. Det skulle bli ett smalt, men spetsigt EU. Det koncentrerar sig på att göra några få saker bra – sådant som bara EU kan göra – i stället för att ha fingrarna i alla syltburkar. Det innebär att ca 95 procent av EU-budgeten faller bort, och att ett land som Sverige skulle spara nästan 20 miljarder kronor om året i medlemsavgift.

I ett sådant EU skulle det inte ta ett decennium att översätta acquis communautaire till ett nytt språk.

Kapitel i boken "Vägval för Europa", Nytt Europa, 2004.