Är svenska medier en del av Kerrys kampanj?

Om man vill förstå hur sekterism uppstår kan man under en tid följa medier som föredrar en kandidat, och sedan växla över till andra sidan. Hos de partilojala är ingen blunder eller dumhet för stor för att försvaras, ursäktas, slätas över.

Samtidigt finns ingen fördragsamhet med motståndaren. Då är ingen felsägning för liten för att blåsas upp till ett bevis för att motståndaren är dum, ond, opportunistisk.

Man rycks med. Det är svårt att stå emot när man hör allt som talar för och inget emot. Efter en vecka på en viss kandidatdiet börjar man bli sekterist. Enda vaccinet är att lyssna på båda sidor.

Men i Sverige har vi alltid samma ensidighet. De stora medierna har alla slutit upp kring ABB-doktrinen: Anyone But Bush.

Sympatierna är uppenbara. SVT:s Bo-Inge Andersson undrar varför Kerry kämpar i underläge när han ”så att säga ligger rätt i många frågor”, och förklarar det med att Kerry ligger för lågt, samt att Bushlägret är experter på ”fula rykteskampanjer” (svt.se 21/10).

När Cecilia Uddén undantagsvis inte intervjuar en Bushkritiker i P1:s Konflikt frågar hon freudianskt: "Tycker du inte att det är självklart att Kerry vore bättre för världen än Bush i det här läget?" (2/10)

Önsketänkandet styr. Var gång Kerry tar ledningen i undersökningarna rapporteras det, men inte när han faller tillbaka. Publiken måste undra hur ofta Kerry kan ta ledningen ”igen” – utan att förlora den däremellan. I värsta fall kan man låtsas: ”Kerry drar ifrån – leder klart enligt ny opinionsundersökning” utropar Aftonbladet, när han bara vunnit en debatt (14/10).

Genom att bara träffa demokrater i de mest demokratiska delarna av USA blockerar de förståelse snarare än underlättar. När Dagens Nyheter frågar fyra amerikaner på gatan (21/10) hittar de ingen som gillar Bush. De är alla från New York. Det är ungefär som om man skulle fråga fyra Djursholmsdamer vad svenskar tycker.

Pär Henriksson har granskat TT:s USA-korrespondent Thomas Höjeberg för siten Amerikabrev.nu. Höjeberg skildrar undantagslöst Bush negativt. Om det någon gång nämns att han har folkligt stöd kommer det från den kristna högern. Bara kritiker kommer till tals, samtidigt som demokrater oftast står oemotsagda.

Det finns alltid en ursäkt för demokraterna. Att de är krösusar på lobbyistlönelistor blir ett bevis på deras altruism: ”Rika demokrater slåss för de fattiga” (TT, 1/2). Bush utmålas ofta som en lögnare, men när Kerry ljuger om att Bush vill införa värnplikt heter det bara att han sagt det ”utan att kunna styrka påståendet” (Lennart Pehrson, DN, 21/10)

Det som talar för Bush förminskas. Att Bush vann Floridavalet 2000 även enligt alla Al Gores omräkningskrav borde vara ett scoop i ett land där Michael Moores fantasier slipper granskning. Men notera hur Svenska Dagbladets USA-korrespondent Karin Henriksson nästan lyckas undgå att nämna det (27/9):

”Om det är någon SvD-läsare som undrar vad som hände i de fristående rösträkningar som gjordes i Florida efter HD-beslutet blir svaret: även om George W Bushs seger bekräftades kvarstår flera frågetecken”. Utrymmet ägnas bara frågetecknen.

Om inte fakta räcker för att idiotförklara Bush får man ljuga. Aftonbladet hävdar att han är ”senildement” (21/9) med stöd av citerade felsägningar. De är dock fejkade och i ett par fall hämtade från gamla listor med påstådda Dan Quayle-citat.

Bushhatet har gått så långt att Stefan Jonsson på DN Kultur till och med diskuterar om det är rätt att mörda honom – ”makten har hamnat i händerna på en tyrann – är det då rätt att döda tyrannen?” (19/8).

Det blir en medialt självrefererande och självgenererande spiral som aldrig behöver konfronteras med kritiker. Inför valet visar SVT:s Dokument utifrån tre dokumentärer – samtliga kritiska mot republikanerna och Bush. I torsdags sände de ”Världen enligt Bush” – en konspirationsteoretisk häxbrygd, som knappt Michael Moore hade kunnat ta på allvar, fylld av fantasier om allt från att Bushs familj hade relationer med Hitler till att han styrs av judar.

I TV4 pågår samtidigt serien ”Amerikas val”, av Göran Rosenberg – som tycker att gränsen mellan USA och terrorister som skär halsen av oskyldiga är ”dragen i sand” (DN 1/6). Där framställer han Bushs USA som ett slutet land eftersom området närmast Vita Huset är avspärrat och han måste visa legitimation när han filmar på motorvägen.

Svenska Dagbladets TV-krönikör Lena Andersson beklagade därefter (23/10) att USA hade blivit detta ”oförblommerade kontroll- och angiverisamhälle”. Jo, hon visste att Rosenberg hade rätt, för det hade nämligen bekräftats – ”i torsdagens Dokument utifrån”.

På så vis bekräftar medierna varandras ömtåliga världsbild. Då behöver man aldrig tvivla. Man tar bara ”den andre” på allvar när man definierar sig emot den. DN:s ledarskribent Henrik Berggren anger först goda argument för att begränsa skadeståndsprocesserna i USA, men ändrar sig sedan eftersom det annars finns en risk ”att vi hamnar på samma sida som republikanerna” (21/10).

Journalisterna vill höra att Bush är dum och elak. Och då är det sådana historier de berättar. Allt annat får minimal uppmärksamhet, och länkas inte in i den mediestafett där andra kommenterar och för in informationen i ett sammanhang.

Därför har svensken i gemen inte en aning om att CBS försökte komma åt Bush med förfalskade dokument; att John Kerry ljög om att han var i Kambodja under Vietnamkriget; att Kerry är den senator som fått mest lobbyistpengar de senaste 15 åren; att FN:s ”oil-for-food”-program var djupt korrupt; att det var Frankrike, Ryssland och Kina som beväpnade Saddam. Osv.

Har journalisterna ingen yrkesstolthet? Det är anti-intellektuellt, och det bryter mot journalistikens grundregel: Följ inte strömmen – leta där de andra inte tittar!

Svenska journalister som hånar amerikanska Fox News Channel borde ta en titt i spegeln. Ja, Fox är obehagligt propagandistiskt. Men alla vet det, och den bidrar till mångfald i ett USA där de flesta andra TV-kanaler entydigt står på Kerrys sida. Svenska medier är ännu mer obalanserade. Och de är inte motvikt, utan monopol.

Jag tror inte att de medvetet förvränger och propagerar, de är säkert övertygade om att de förmedlar den enda tänkbara sanningen. Sådan är sekterismen.

-----------

Johan Norberg är författare vid tankesmedjan Timbro. Han skulle varken rösta på Bush eller Kerry, utan på det lilla libertarianska partiet. Han tycker att den mest hederliga och mångsidiga informationskällan är den Kerryröstande liberale bloggaren Andrew Sullivan.

Expressen/GT/Kvällsposten, 25 oktober 2004