|
Varför inte som i USA?
Världen över handlar varje vecka 138 miljoner människor livsmedel, blöjor och möbler på Wal-Marts supermarknader. Lågavlönade amerikaner har tjänat enorma summor på företagets aggressiva prispolitik. Samtidigt säger kritiker att de 1,2 miljonerna anställda i USA får betala dyrt för de låga priserna. Författarinnan Barbara Ehrenreich har kallat företaget ”världens största sweatshop”, och det anklagas för att göra USA till en minimilöneekonomi. Lönerna i den amerikanska detaljhandeln har sjunkit sedan 1970-talet. Det beror på att många av de mer komplexa sysslorna har blivit enklare och har automatiserats. Trots en viss återhämtning under 90-talet är lönerna mycket lägre än vad vi skulle acceptera här. Wal-Marts grundlön är knappt den dubbla minimilönen. Men det är just därför företaget är ett sätt för unga, invandrare och minoriteter att få in en fot på arbetsmarknaden för första gången. Varje år slutar nästan hälften av Wal-Marts anställda efter att ha fått erfarenhet och referenser som är nödvändiga för att gå vidare. 600 000 slutar och 600 000 nyanställs. För dem som stannar finns möjligheten till karriär inom företaget. Två tredjedelar av den administrativa personalen började på butiksgolvet. Wal-Mart har nästan 130 000 hispanics och mer än 200 000 svarta anställda. Att det finns sådana inkörsportar till arbetsmarknaden är en förklaring till att svartas sysselsättningsgrad ökar snabbt och deras inkomster stiger dubbelt så mycket som det amerikanska genomsnittet. Många har Wal-Mart som den första arbetsplatsen, andra som den sista. Denna typ av arbeten ger nämligen också många äldre och deltidspensionerade en chans att hålla kvar kontakten med arbetsmarknaden. Europeiska kommentatorer ser ofta ned på den här typen av låglöneyrken, och mycket riktigt har vi inte lika mycket sådana här. Hos oss är unga, äldre och invandrare i stället arbetslösa. Den enda anledningen att oroa sig över denna typ av yrken skulle vara om man trodde att de låga lönerna och de okvalificerade uppgifterna skulle smitta av sig på resten av arbetsmarknaden. Men tvärtom ökar andelen i tjänstemannayrken. Och trots att den amerikanska ekonomin fick mer än 20 miljoner nya arbetstillfällen under 1990-talet ökade lönerna för tredjedelen med lägst inkomster med 15 procent efter inflation. I sådana här sammanhang brukar man få höra den trötta klyschan: ”Men vi vill ju inte ha det som i USA.” Nähä. Varför inte det? -------- Arbetsmarknaden 2-2005
|
