Håll isär negativa och positiva rättigheter!

Om man vill intressera människor för något gäller det att paketera det så smakligt som möjligt. Snus i gyllene dosor är kanske fortfarande snus, men det säljer åtminstone bättre. Om Mjällshampoo byter namn till det mindre stigmatiserande Head and shoulders kan det locka fler till shampoohyllan. Så har politiska rörelser alltid tänkt. Om högern kallar sig moderaterna, eller kommunisterna kallar sig vänsterpartiet, kanske det kan locka fler till valurnan. Om man lyckas få respekterade honnörsord att klibba fast vid sina åsikter har man vunnit mycket. Kampen att fylla positivt laddade begrepp med eget innehåll har därför alltid stått i centrum av den politiska debatten.

När liberalismen bröt fram på 1800-talet var begreppsstriden ett viktigt led i framgången. Man gjorde skällsordet ”individualism” till något positivt, och man gjorde om ordet ”demokrati” från att innebära oinskränkt majoritetsmakt till att betyda medborgerliga rättigheter och kontroll av de styrande. Politikens expansion på nya samhällsområden under första hälften av 1900-talet ackompanjerades följaktligen av att andra krafter försökte ta över och byta innehåll i de liberala honnörsorden. I spetsen gick de totalitära staterna, men även i de demokratiska västländerna har betydelsefulla politiska begrepp undergått en omvandling.

”Rättigheter” är det centrala begrepp som sedan upplysningstiden har markerat att det finns en privat sfär som verkligen tillhör individer och inte staten. Det har symboliserat att det existerar ett verksamhetsutrymme som människan har rätt att ha i fred, och som tvångsmakten inte på några villkor får ingripa i. Sedan kan man anse att den sfären är större eller mindre, ger oss makt över t ex våra yttranden, vår egendom eller vår religiösa övertygelse i högre eller mindre grad, men grundtanken är förhållandevis tydlig. Om jag har en rättighet har andra en skyldighet av negativ karaktär, att inte kränka den med tvång. Om staten respekterar sina medborgare ska den enligt detta synsätt försvara deras frihet.

Under 1900-talet har tanken angripits från kollektivistiskt håll. Socialister har hävdat att dessa rättigheter har varit ett skydd för dem som redan har – t ex egendom eller möjlighet att göra sin röst hörd. De utopister eller reformister som inte ville acceptera resultatet av marknadens och det civila samhällets utveckling föreslog därför alternativa rättigheter, rättigheter till något annat än det man redan har. Det handlar t ex om rätt till arbete, bostad och utbildning, som nämns i den svenska regeringsformen. Det är en rättighet som till skillnad från de klassiska ger andra människor en positiv skyldighet. Yttrandefriheten och äganderätten innebär bara att andra avhåller sig från att kränka den med tvång, men rätten till arbete och bidrag innebär att andra aktivt måste förse personen med detta, eller finansiera det via skatter.

Detta är den många gånger omdiskuterade distinktionen mellan negativa respektive positiva rättigheter, eller frihets- respektive välfärdsrättigheter, där liberaler i allmänhet förespråkar de förra och socialister de senare. Genom en kompromiss mellan Västvärlden och kommuniststaterna består FN:s rättighetsdeklaration som antogs 1948 av både negativa och positiva rättigheter. De första 21 artiklarna förklarar att människor har rätt till frihet på olika områden, men bland de 9 följande nämns rätten till välfärd i olika former.

---

I ett nyutkommet verk av de amerikanska juristerna och statsvetarna Stephen Holmes och Cass R Sunstein angrips de negativa rättigheterna från ett oväntat håll. Författarna är inte socialister, utan befinner sig i det socialdemokratiska/socialliberala gränslandet i närheten av Blairs tredje vägen, och föredrar begränsad statshjälp till dem som behöver det, än en omfattande generell välfärdspolitik. Sunstein är författare till en rad verk om det juridiska systemet, medan Holmes har gjort sig känd som kvalificerad kommentator av det liberala samhällets förutsättningar, inte minst i den mycket intressanta The Anatomy of Antiliberalism från 1993.

Men i denna bok är deras anslag påverkat av ett, som de själva uttrycker det, ”kommunitärt och kollektivistiskt” synsätt. Titeln är The Cost of Rights : Why Liberty Depends on Taxes (Norton, 255 s). Redan det en stor provokation i ett land som förknippar sin frihets födelse med Boston Tea Party och kampen mot godtycklig beskattning. Temat som varieras genom boken är emellertid nästan banalt. Det är att alla statliga åtgärder kostar pengar, och även rättsstatens försök att t ex skydda oss från våld och egendomsbrott måste finansieras med skattepengar. I och med det suddas den skarpa gränsen mellan frihet och välfärd ut. Det är inte så att den första förverkligas genom att staten håller sig borta, medan den senare förverkligas genom att staten blandar sig i våra liv. I själva verket måste staten blanda sig i våra liv även för att skydda vår frihet och våra negativa rättigheter. Därför är egentligen även de negativa rättigheterna en form av positiva rättigheter, en rätt till något, domstolsskydd och polisresurser.

Författarna menar att denna insikt bör leda till eld upphör i rättighetsdebatten. Det innebär att inga rättigheter är ovillkorliga, utan att man måste väga vinsterna med dem mot de kostnader som de medför. Boken har fått stor uppmärksamhet, och har redan börjat användas som slagträ även i den svenska rättighetsdebatten.

Mellan raderna kan man lista ut vad som har föranlett skrivandet av boken. Man anar sig nämligen till en djupt liggande motvilja mot den nyliberala eller Gingrich-republikanska retoriken i den amerikanska 90-talsdebatten. I slutet av ett resonemang förklarar Sunstein och Holmes ofta vad det är för fel med statskritiska slagord och talesätt. Man kan inte säga att staten ska sluta lägga sig i, för de som hävdar det vill ju att staten ska lägga sig i för att öka friheten. Man kan inte säga att vi ska ha mindre stat, för på vissa områden vill ju de som säger det ha mer stat (t ex rättsväsendet). Det är ett sätt att anknyta skriften till dagsdebatten, men det är en aning snobbigt då man måste inse att slagord inte är lika precisa som avhandlingar. Och inte ens i de senare kan man alltid vara exakt, något Sunstein och Holmes omedvetet avslöjar när de själva, bara sidan efter att de luftat sin kritik, talar om att vissa länder behöver ”mer stat” för att lösa sina problem. Trots att de ju vill ha mindre stat på vissa områden!

Tesen i The Cost of Rights är i alla fall så enkel och uppenbar att man frestas att tro att den är för enkel, att den har missat något väsentligt. Och det är något man blir allt mer övertygad av under läsningen. Försöket att göra alla rättigheter till positiva rättigheter leder till en rad ofruktbara sammanblandningar och misslyckade analyser. När författarna bemöter kritiken att välfärdsrättigheter, bidrag och socialpolitik har en tendens att minska folks vilja att arbeta och uppföra sig enligt samhälleliga normer, väljer de att se det som en kritik mot alla rättigheter och de kan då triumferande svara att äganderätt inte alls förstör ansvarstagandet, utan tvärtom sporrar långsiktighet och initiativ. De skjuter långt bredvid målet. Kritiken rörde ju inte rätten att behålla den egendom man har förvärvat, utan rätten att få allt man behöver av staten. Men eftersom Sunstein och Holmes har definierat dem som samma typ av rättighet undviker de hela tvistefrågan och svarar på en icke framförd kritik.

Kritiken att statsåtgärder minskar det medborgerliga engagemanget, besvarar de med att det är bra att vi via statlig brottsbekämpning minskar viljan att beväpna sig. De ignorerar att vi på goda grunder bedömer olika former av medborgerligt engagemang på olika vis. Det är milt sagt skillnad på medborgargarden och ansvar för sina egna barn. Eftersom det är personer som borde veta bättre ligger det nära till hands att tro att deras egen analysmodell har lurat dem.

Så fortsätter ihopblandningen genom sidorna. Yttrandefrihet måste plötsligt analyseras i form av hur många parker staten gör tillgängliga för demonstranter, i stället för i om staten lägger hinder för opinionsbildningen eller ej. I den nya studien är äganderätt inte bara att få ha sina resurser i fred. När staten lägger ofantliga summor på jordbruksstöd, dvs egendomsöverföringar till bönder, betraktar författarna det som en satsning på äganderätten, trots att det i själva verket handlar om att man inskränker skattebetalarnas egendom för att dela ut bidrag till bönderna.

---

Problemet är inte att boken innehåller ofruktbara analyser, utan att den faktiskt undergräver de individuella rättigheternas ställning om dess resonemang tas på allvar. Sunstein och Holmes för inget resonemang om vad som verkligen är rättigheter och vad som inte är det. I det avseendet lämnar de det normativa och blir rent deskriptiva, rättigheter är helt enkelt det som staten tillerkänner medborgarna. För författarna blir rättigheterna detsamma som lagen. Frågan om lagen verkligen har rätt att göra det den gör blir därmed obesvarad, eller till och med lika tömd på innehåll som frågan om en ungkarl är ogift.

Deras normativa slutsats är att vi inte får betrakta rättigheter som ovillkorliga (”Inget som kostar pengar kan vara absolut”), utan att de ständigt måste avvägas mot andra, kanske mer behjärtansvärda mål. De anger ingen avgräsning mellan de rättigheter som bara är målsättningar och de som staten ovillkorligen måste respektera. Att säga att det finns en mänsklig rättighet att slippa tortyr, men ingen rättighet till en sjätte betald semestervecka, skulle inte hålla enligt deras metod. Ingen av rättigheterna har företräde framför den andra. Båda är principiellt likartade, och lämplighetskriterier får avgöra vilken som ska respekteras. De tycker naturligtvis inte så, men deras bok pekar i denna riktning. Här finns ett sluttande plan, och Holmes och Sunstein vaxar och bonar tills det blir riktigt halt.

Något som bidrar till detta är Sunsteins och Holmes uppfattning att individen egentligen inte kan ha några rättigheter, av något slag, gentemot staten. Anledningen är att alla rättigheter måste definieras och skyddas av staten, och när den kränker rättigheterna krävs det statliga instanser för att åtgärda det, t ex från granskande instanser och domstolar. Vi har alltså inte rätt gentemot staten, utan rätt till vissa statstjänster.

Resonemanget är i sak korrekt, men slutsatsen blir felaktig, för att inte säga farlig. Det är sant att det är staten i olika former som vi måste förlita oss på för skydd av våra rättigheter. Detta av den enkla orsaken att rättigheter i sista hand måste värnas med hot om tvång och våld, och staten är det våldsmonopol som kan göra detta. Men att man är utlämnad till någon betyder inte att man inte kan ha en moralisk rätt att inte behandlas hur som helst av denne. Statsapparaten är historiskt sett en rättighetskränkare av stora mått. Staten är inte bara människornas herre, utan även själv ett djur som behöver en herre, som Kant uttryckte det. Det är därför vi under århundraden har funderat över hur vi ska kunna upprätthålla maktdelningssystem och styre under lag. Att vi behöver övervakare för att övervaka övervakarna är ett evigt problem, men det skulle inte ens finnas om vi inte hade några rättigheter gentemot staten. Då skulle överheten kunna bete sig hur den vill.

Sunstein och Holmes hävdar t ex att staten egentligen inte kan kränka äganderätten, eftersom det bara är genom de statliga reglerna som egendomen blir till. Men att staten måste definiera och implementera människors rättigheter får inte förväxlas med att staten kan sätta vilka regler som helst, och att staten därför inte kan kränka rättigheter. Statens försök att instifta rättigheter som på bästa vis motsvarar medborgarnas berättigade anspråk på integritet och frihet kan liknas med ett betygssystem i skolan. Det är inte på något vis perfekt, lärarna måste sätta betyg enligt vissa riktlinjer och försöka uppskatta vilken ansträngning och kunskap som motsvarar vilket betyg. Alla som har varit inblandade vet att det vimlar av avgränsningsproblem och gråzoner. Men bara för att det är lärarna som sätter betygen betyder det inte att de kan sätta vilka betyg de vill, eller att eleverna inte kan kräva att bli behandlade på ett rättvist sätt. Framför allt betyder det inte att kunskapen inte finns där, bara för att den inte erkänns och bedöms korrekt.

---

Det finns många kloka reflektioner utspridda över sidorna i boken, men det huvudsakliga perspektivet, som känns igen bl a från Sunsteins tidigare bok Free Markets and Social Justice, håller helt enkelt inte. Hela denna grundtes avfärdas på, bokstavligen, ett enda stycke i en bok som publicerades några månader tidigare. Det är den amerikanske filosofen David Kelleys bok A Life of One’s Own (CATO Institute, 176 s), som ur ett liberalt perspektiv kopplar rättighetsdiskussionen till både moralfilosofiska resonemang och politikens effekt på samhället och dess normer. Han påpekar där att försöket att sudda ut skillnaden mellan positiva och negativa rättigheter bygger på en förväxling mellan olika analysnivåer. De rättigheter vi talar om är, enligt Kelley, positiva eller negativa, i och med att de ställer positiva eller negativa anspråk på andra människor. I det första fallet krävs att andra aktivt ger oss välfärd, i det senare bara att andra låter oss vara i fred. Om de första rättigheterna respekteras kräver det att människor arbetar för vår skull, och tvingas ge oss resurser, om de senare respekteras innebär det ingen kostnad för andra människor, bara att de avhåller sig från att använda tvång mot oss.

Negativa rättigheter kostar med andra ord ingenting. Vad som däremot kostar är det juridiska och politiska system som griper in om dessa rättigheter kränks. Sunstein och Holmes misslyckas därför att de angriper uppfattningar som handlar om grundläggande mänskliga rättigheter, men själva strikt begränsar sig till den genomförda politiska strukturen. Men även på det planet finns skillnaden mellan positiva och negativa rättigheter kvar: Om de rättigheter staten skyddar är negativa tvingar de medborgare att låta varandra vara i fred, om de är positiva tvingar de medborgare att ge varandra välfärd.

Det är en diametral skillnad som gör att rättigheterna måste rättfärdigas utifrån helt olika utgångspunkter, och det förklarar många av rättigheternas skilda egenskaper och effekter. Det kan också vara så att staten som institution är bättre på att upprätthålla en typ av rättigheter, medan det är kontraproduktivt om den försöker upprätthålla en annan. Argument kan framföras för och emot detta, men ingen kan ifrågasätta att det är en central politisk fråga. Man löser den inte genom att undvika den.

Johan Norberg är fil mag och författare till bl a Fullständiga rättigheter (Timbro 1999).

---

Understreckare, Svenska Dagbladet, 13 april 2000.