Myter om marknaden – och om mig

Recension av Daniel Ankarloo, Marknadsmyter: En kritisk betraktelse av nyliberala påståenden. Stockholm: ETC Förlag, 2008.

Jag är i bästa fall ”okunnig”, men förmodligen ”en charlatan”. Det hävdar Daniel Ankarloo i boken Marknadsmyter: En kritisk betraktelse av nyliberala påståenden, utgiven på ETC förlag förra året. Ibland spricker de igenom ytan, den typen av omdömen, utfall mot ”förrädiska lögner” och ”banal överklassmoralism” och hänvisningar till den intellektuella förebilden, Karl Marx.

Men det är bara sådant som säger något om drivkrafterna hos Daniel Ankarloo, fil dr i ekonomisk historia och lektor i socialt arbete med inriktning socialpolitik vid Malmö Högskola. I övrigt är boken ett imponerande prov på självövervinnelse. Daniel Ankarloo avstår från känslomässiga uttryck och inriktar sig i stället på att tålmodigt och i sak granska teser och argument som är vanliga bland liberaler och nationalekonomer – och i ett par av mina skrifter.

Jag måste medge att jag gillar ambitionen och den för det mesta sakliga och stillsamt polemiska tonen. Det är allt för få som orkar ge sig i kast med argument och teorier och som i stället nöjer sig med billig retorik, moralisk indignation och personangrepp.

Vissa tycker också att Ankarloos ambition är väl genomförd. En ”blixtrande avhyvling av en politisk motståndare” liknar Göran Greider boken vid i Aftonbladet. Boken är ”en befrielse” som avslöjar ”trixande med siffror”, förklarar ETC:s Johan Ehrenberg i förordet.

En lång rad slagpåsar

Marknadsmyter är emellertid inte en boklång uppgörelse med en viss idé, utan påminner mer om en samling essäer har skrivits vid olika tillfällen och behandlar olika ämnen. Det finns olika slagpåsar här och ett centralt begrepp som ”nyliberalism” får aldrig någon tydlig definition. I ena ögonblicket är måltavlan klassiska liberalers fria marknad, en annan gång syftar Ankarloo i stället på neoklassiska ekonomer oavsett om de är liberala eller ej, och på andra sidor tänker han på den svenska blandekonomin (som han kallar ”nyliberalism utan nyliberaler”).

Här finns t ex ett kapitel som angriper neoklassiska ekonomers modellbyggen, och som inte har så mycket relevans för en kritik mot de laissez-faire-liberaler som i likhet med undertecknad lutar sig mer mot den österrikiska skolan och skulle framföra en liknande kritik mot neoklassikerna. Någon verklig kritik av österrikarna framför Ankarloo däremot inte och han tycks inte riktigt bekant med deras verk.

Ankarloo framför en rad goda poänger, men hans kritik sårar inte lika effektivt som österrikarnas eftersom han verkar ha missuppfattat de neoklassiska modellernas funktion. En österrikare som Hayek (som Ankarloo menar är nästan ”kultförklarad” av nyliberalerna) skulle visa att en jämviktsmodell som bygger på att alla aktörer har perfekt information och att det inte finns några transaktionskostnader är ett irrelevant och vilseledande verktyg för att förstå mänskligt beteende.

Ankarloo kommer aldrig riktigt dit, för han tror inte att modellerna är verktyg, utan att de är argument. Han tror att kriterier som jämvikt och perfekt information är ett sätt för liberala ekonomer att smuggla in sådana goda attribut i definitionen av en marknad, så att alla ska tro att marknaden är effektiv utan att granska empirin. Om han bara visste att dessa modeller oftare används för att påvisa att den reellt existerande marknaden är misslyckad skulle han nog inte hjälpa oss österrikiskt influerade liberaler att underminera modellbyggena.

Ett annat kapitel kritiserar den neo-institutionella skolan och det tycks mest finnas med därför att Ankarloo har doktorerat på ämnet, för någon kritik av liberalismen finns inte här. Som jag förstår Ankarloo är hans argument mot de neoklassiska nationalekonomer som försöker förklara historien att de inte kan göra det genom att bara titta på ekonomins institutioner och sina egna modeller, de måste studera institutioner som kultur, värderingar, ideologier och staten. Ja, självfallet. Och?

Valfrihetens börda

Här finns också ett kapitel om välfärdsstaten som visar att kostnaderna för den inte har ökat så mycket som han menar att många nyliberaler tror. Som jag förstår det riktar sig avsnittet inte mot någon särskild, även om Johnny Munkhammar nämns vid namn. Ankarloo tar sig t ex tid att visa att kostnaderna för socialbidragen är små och inte har något att göra med någon eventuell ”finansieringsproblematik” för den stora staten. Nähä. Vem har hävdat att de gör det? Någon överförfriskad MUF:are Ankarloo har mött på krogen någon gång?

Ett grundläggande argument mot valfrihet i välfärdssystemen framförs också, och det presenteras som om det var i det närmaste heltäckande. Ankarloo menar att vi kan välja läkare, förskola och gymnasium en (1) gång, men det är i praktiken omöjligt att ändra valet efteråt eftersom det är svårt att få information om alternativ och man lätt fastnar i de val man en gång träffar. Ankarloo talar om marknaden som en plats ”där jag bara kan välja en gång och inte kan välja om”. Därför blir det inte riktigt ett val, utan en ren chansning.

Argumentet kan inte riktigt karakteriseras som ett argument utan är mer av ett påstående, take it or leave it. Ankarloo presenterar anmärkningsvärt nog ingen som helst empiri som backar upp det. Om vi inte redan själva valde t ex mobiltelefon, dator och bil skulle Ankarloo förmodligen hävda att det också är omöjligt att välja om nästa gång när man väl valt ett visst märke.

För oss som redan har bytt läkare och förskola ett par gånger framstår påståendena om vår totala oförmåga som fullständigt obegripliga. Möjligen har Ankarloo låtit sig luras av de neoklassiska modellernas orealistiska antaganden. Han tror att det räcker att visa att vi inte har perfekt information när vi väljer skola för att välta hela valfrihetsbygget.

Ankarloo talar om att vi drabbas av inlåsningseffekter och liknar det vid tunneln genom Hallandsåsen och JAS-planet som har kostat så mycket att det är svårt att dra sig ur. Men det var ju stora statliga prestigeprojekt, och det är oklart på vilket vis det visar att vi inte kan välja en bättre förskola till sonen om han inte trivs där han är idag.

När han ska visa att det är omöjligt att överblicka alternativen på en fri marknad exemplifierar han med pensionssystemets 700 fonder. Men återigen är det en statlig konstruktion som måste innehålla så många fonder för att vara konkurrensneutralt. Om du går in på din lokala bank så får du ingen lista på 700 fonder om du inte uttryckligen kräver det. De har anpassat alternativen och deras presentation till vad vi efterfrågar och kognitivt klarar av. Sådan är kapitalismen.

Men det är klart att även den reellt existerande valfriheten står sig slätt mot en utopisk dröm om en perfekt stat: ”ett system, som garanterar att hur man än vänder sig blir det så bra som möjligt”, som Ankarloo beskriver alternativet till de vilda chansningar som han tror att marknaden består av. Schyst. Visa var det finns så ska jag också bli marxist.

Att byta facit

Men vem försöker jag lura egentligen? Det avsnitt som intresserade mig mest var förstås ett annat – det som ska bevisa att jag är en ovetenskaplig charlatan, och som Göran Greider beundrade så mycket. Det är en granskning av min rapport för Globaliseringsrådet, Världens välfärd, men som uppvärmning avfärdar Ankarloo en rad påståenden från min bok Till världskapitalismens försvar, om att ekonomisk liberalism leder till högre tillväxt, ökad medellivslängd och mer jämlikhet.

Men det är något konstigt med Ankarloos föregivet vetenskapliga granskning. För att visa att jag sprider myter byter han nämligen systematiskt ut den grupp länder som studeras. Jag skrev om globala sammanhang och om fattiga länder som blir rika. Ankarloo har inget att säga om de sambanden. I stället väljer han att granska mina påståenden som om de handlade om en jämförelse inom den rikaste gruppen industriländer. Tydligen har det att göra med att han är besatt vid Sveriges plats i OECD:s välståndsliga. Det får han gärna vara, men det är ett dåligt skäl att låtsas att mina argument handlade om den.

När jag förklarar att det är bra att fattiga länder liberaliserar sina ekonomier bl a för att de ekonomiska framstegen tenderar att öka medellivslängden så förklarar Ankarloo att jag har fel, för medellivslängden är längre i de skandinaviska länderna än i USA. Han angriper helt enkelt ett annat argument än det som framfördes. Och problemet med det är att medellivslängden över en viss välståndsnivå handlar mindre om ekonomiska faktorer och mer om livsstil och matvanor.

Mest absurd blir Ankarloos byte av studieobjekt när han kritiserar min tes att kapitalism är bra för jämlikheten. Jag visade att fattiga, slutna stater som reformerar sina ekonomier ofta får en ökad jämlikhet, främst i tillgångar – tillgången till ägande, utbildning och möjligheter (snarare än inkomst). Ankarloos sätt att avfärda detta är nästan parodiskt: Han jämför inkomstskillnaderna i skandinaviska länder med dem i anglosaxiska länder. Jo, de var ju mindre, vilket är ett effektivt argument mot mig – om jag nu någonsin skulle ha påstått att de inte var det.

Är allt relativt?

Men som sagt, detta är mest en uppvärmning inför den mer substantiella och detaljerade kritiken mot mig, där jag ska avslöjas som charlatan. Ankarloos hårda omdömen bygger främst på två anklagelseakter mot min rapport för Globaliseringsrådet (som finns här:

Jag ska inte dölja att kände mig en smula snuvad på konflikten när jag insåg att kritiken bestod av detta. Här utlovas en blixtrande avhyvling, och så visar det sig att det begränsade sig till ett missnöje med att jag inte använder vänsterpolitiskt motiverade statistiska mått.

För den som vet att jag har använt mycket tid och många spaltmeter till att angripa idén om att mäta relativ fattigdom och icke-köpkraftsjusterade inkomster framstår kritiken om utelämnandet av dem som ännu märkligare. Det är lite som om en cineast förklarat varför man måste mäta biointäkter justerat för inflation och på grundval av det visar att Borta med vinden är den film som har dragit in mest genom tiderna – och sedan får kritik av Ankarloo att det är ovetenskapligt att inte ange att Titanic har dragit in betydligt mer om vi inte justerar för inflationen.

Ankarloo märker det inte, men hans påstående om att mitt mått på absolut fattigdom gör min globaliseringsstudie till en ”rapport av ovetenskap” framstår som lite misslyckat när han några sidor senare citerar två författare som också ondgör sig över Världsbankens fattigdomsmått, men är särskilt upprörda över att dessa ”vida används i akademisk forskning”. Då är jag alltså i gott vetenskapligt sällskap i min ovetenskapliga approach.

Mitt argument mot att mäta relativ fattigdom – hur lite man har i relation till andra – är att det redan görs; det kallas ojämlikhet. Att påstå att det finns större fattigdom i det ojämlika USA (därför att fler har en inkomst under hälften av medianinkomsten, t ex) än i jämlika Nordkorea ger oss ingen mer information än att säga att Nordkorea är mer jämlikt än USA. Den enda konsekvensen är att vi skymmer mått på existensminimum, vilket är intressantare. Det är ett sätt att säga att fattigdomen är avvecklad först när alla har lika mycket. Jag förstår att det tjänar ett politiskt syfte för dem som hatar rikedom mer än de hatar fattigdom, men jag förstår inte varför jag ska spela med i det spelet.

Ankarloos svar är att våra behov faktiskt är relativa och förändras med tiden. Ja, det gör de. När man har mat för dagen och kläder på kroppen börjar man efterfråga annat. Desto större skäl att mäta hur många som kommer över respektive under den nivån, inte sant? Men Ankarloo har förstås ett svar på det också: ”Vad som ens räknas som ’mat’ och ’kläder’ är inte statistiskt givet.” Jag vet bara inte om han verkligen är bekväm med att ha målat in sig i det hörnet. Eller hur många som vill göra honom sällskap. Som professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, uttrycker det:

”När man finner svältande människor döda längs vägen med gräs i munnen då är fattigdom synnerligen absolut och konkret.”

Jo, jag vet, Daniel Ankarloo redovisar klart och tydligt att Karl Marx inte håller med mig och Hans Rosling. Så mycket värre för Karl Marx.

Det går inte att ta fram något globalt mått som exakt fångar in var den gränsen går, det har Ankarloo alldeles rätt i. Men det är inte ett skäl att avstå från att göra så gott vi kan, och var vi än lägger gränsen får vi ett mått som gör att vi kan jämföra mer eller mindre framgångsrika strategier för fattigdomsbekämpning mellan länder och över tid.

Men Ankarloo har ytterligare ett argument mot att mäta absolut fattigdom som är tänkt att vara dräpande: Det är snudd på rasistiskt eftersom vi bara använder det om ”de andra” men inte oss själva. När rika länder mäter fattigdomen så tittar de ju ofta på relativ fattigdom snarare än absolut. Ankarloo skriver:

”Tydligare än så kan bristerna i Norbergs resonemang i frågan knappast blottläggas. Det är näst intill hyckleri, att använda en definition på fattigdom för ’de andra’ ... och en annan för oss själva.”

Det finns väl i och för sig inget nödvändigt hyckleri med det eftersom rika länder har avskaffat den extrema fattigdomen. Då är det inte längre ett mått som röjer hur samhället utvecklas. Men dessutom avslöjar Ankarloo på detta vis sin okunskap om mina skriverier eftersom ledmotivet i min kritik mot västerländska fattigdomsbegrepp är att de så ofta är relativa. Återigen: Det är helt okej att mäta det, men det är ett mått på jämlikhet, inte fattigdom och det lämpar sig inte för jämförelser i tid och rum.

Min redogörelse för fattigdomen fyller för övrigt bara fem sidor av min rapport för Globaliseringsrådet. De övriga 98 sidorna handlar om andra mått på välbefinnande, som arbetstillfällen, jämställdhet, undernäring, medellivslängd, barnadödlighet, sjukdom, analfabetism, tillgång på säkert vatten, sjukvård och utbildning och utbredningen av miljöförstöring, naturkatastrofer, krig och förtryck.

Om detta är Ankarloo inte bara tyst – vilket väl är klokt eftersom de indikatorerna pekar i samma riktning som de om fattigdom – han försöker ge sken av att de inte ens finns där. Han påstår att jag har ”ägnat en hel rapport åt att försöka visa att fattigdomen minskar”. Apropå det där med att vara vetenskaplig och korrekt återge även meningsmotståndare, alltså.

Har Italien haft högre tillväxt än Kina?

I ett annat sammanhang nämner jag en relativ jämförelse och för det blir jag också uppläxad av Ankarloo. Jag anger siffror på BNP per capita för låg- medel respektive höginkomstländer mellan 1975 och 2005, och anger då det intressanta faktum att låg- och medelinkomstländer växer betydligt snabbare än höginkomstländer, med 105 och 134 procent gentemot 86 procent.

Detta menar Ankarloo är ett sätt att ljuga med statistik. Även om de rika länderna har vuxit långsammare procentuellt sätt har de ju fått fler kronor och ören mer, eftersom det välstånd som har ökat redan från början var så mycket större. För varje krona som ett låginkomstland har fått extra har höginkomstländerna fått 13 kronor, ett faktum som ”helt undangöms i Norbergs rapport”, enligt Ankarloo – trots att han hämtar siffran från min tabell, där jag inte bara har med procent, utan också absoluta summor.

Han har förstås alldeles rätt i att tillväxten i kronor och ören är större i rika länder, och jag kan inte heller säga att han gör fel när han föredrar att tänka på tillväxt i de termerna. Problemet är bara att vi inte brukar se så på tillväxt. Det brukar räknas i procent just för att vi är intresserade av hur mycket rikare vi blir än vi var tidigare. För att förklara det så lånar jag ett exempel från bloggaren Jacob Lundberg.

1964 var Sverige mitt i efterkrigstidens guldålder. Hjulen snurrade och industrin exporterade över hela världen. BNP per capita växte med hela 6 procent. 2005 var inte riktigt lika roligt. BNP per capita växte bara med 2,9 procent. Inte illa, men inte ens hälften.

Med Ankarloos sätt att se på saken var tillväxten emellertid mindre 1964 och det var egentligen 2005 som var guldåldern, helt enkelt för att Sverige var rikare i den senare perioden. Den mindre procentuella tillväxten kompenseras av att den multipliceras med ett större välstånd. I 2000 års priser växte BNP per capita med 7 200 kronor 1964 och 7 900 kronor 2005. 2005 var alltså bättre än den svenska guldårens allra bästa år enligt Ankarloos sätt att mäta!

Ett annat kontraintuitivt resultat är att vi inte alls ska vara imponerade över Kinas tillväxt det senaste decenniet bara för att den procentuellt är störst i världshistorien. Vi ska i stället låta oss imponeras av länder som Italien, Frankrike och Tyskland som växte mer i kronor och ören.

Nu tänker vi ju inte så. Man mäter nämligen bara tillväxt i kronor och dollar om man vill belägga en ideologisk världsbild. Det kan man väl få göra om man tycker att det är vad man har att komma med, men då ska man vara försiktig med att angripa den som håller sig till traditionella mått med argumentet att denne ”väljer att ensidigt redovisa materialet så att det ska underbygga hans egna slutsatser – till varje pris”. (Särskilt som jag, som sagt var, också anger absoluta summor.)

Varför vi köpkraftsjusterar

Men det är mitt användande av köpkraftsjusterade inkomstsiffror (purchasing power parity, PPP) som gör Daniel Ankarloo riktigt ilsken: det är ”direkt oärligt” av mig att hålla mig till sådana, därför att de blåser upp de fattigas inkomster. Ja, detta är Ankarloos främsta argument för att PPP är ”godtyckligt och missvisande” – att det korrigerar fattiga länders inkomster uppåt. Därför misstänker han att måttet är valt bara för ”att tona ned fattigdomens utbredning”.

Men PPP är naturligtvis inte något slags trick. Det används därför att vi bryr oss mer om vad vi får för våra sedlar än om sedlarna i sig. Och om vi vill mäta faktisk levnadsstandard och faktisk fattigdom är det relevanta vad man kan köpa med sin inkomst och det varierar mellan olika länder.

I fattiga länder är priserna på det lokalt producerade i allmänhet en spottstyver av vad det är i rika länder. Om vi inte justerar inkomsten för vad den kan köpa i den lokala ekonomin blir det främst ett mått på landets officiella växelkurs, som har att göra med andra saker, som t ex den internationella handeln, lokalt ränteläge, statlig intervention på valutamarknaden osv.

Det är helt irrelevant som mått på fattigdom eftersom det förstås är viktigare för en kastlös kvinna i Andhra Pradesh om hennes inkomst räcker till mat, kläder och bostad än hur långt den skulle räcka om hon semestrade i Stockholm eller Paris.

Av detta skäl rekommenderas numera köpkraftsjusterade mått av praktiskt taget alla officiella institutioner, inklusive FN:s utvecklingsprogram UNDP, som annars gärna försöker argumentera för att fattigdomen och ojämlikheten i världen ökar. Återigen är jag i gott sällskap i min ohederlighet och ovetenskaplighet av många som ser nyliberalism som ett skällsord, medan Ankarloo är avvikaren. Det måste vara ensamt på toppen.

Ankarloo försvarar sin position genom att ta fasta på att mat och kläder må vara billigare i fattiga, men iPods är dyrare. Det är alldeles korrekt: det som produceras utomlands, med högre kostnader i dyrare valuta blir naturligtvis dyrare för fattiga länder. Det är ett gott skäl att ha en bredd i varukorgarna när man mäter köpkraften, men att Ankarloo ser kostnaden för iPods och liknande produkter som ett skäl att justera ned inkomstuppgifterna för män och kvinnor som ligger precis på gränsen till att ha råd med mat för dagen verkar inte direkt genomtänkt. Varför lägger han inte också in kostnaden för privatjets och Chanelväskor i varukorgen?

Ett annat argument Ankarloo framför är att de stora prisskillnader på varor som avslöjas när vi korrigerar valutorna för köpkraft skulle utgöra någon slags grundskott mot Heckscher-Ohlin-teoremet, som indikerar att priset på produktionsfaktorer kommer att utjämnas mellan länder som handlar fritt med varandra. Därför menar han att mitt argument att vi måste ta hänsyn till skillnad i priser är ”fullständigt i strid med den gängse liberala frihandelsteorin. Ett faktum som [Norberg] helt förbiser.”

Det är ett innovativt argument – och alldeles uppåt väggarna. För det första är det naturligtvis inte ett argument mot att köpkraftsjustera. Om prisskillnaderna är stora så är det något vi måste ta hänsyn till och inget som ska förklaras bort bara för att två kompetenta frihandelsekonomer inte trodde att de skulle vara det. För det andra så syftar teoremet just på faktorer som konkurrerar på en öppen och internationell marknad. Där ser vi mycket riktigt en pågående utjämning. Det är i den lokala ekonomin, med lokalt producerade och handlade varor, som prisskillnaderna visar sig vara stora.

Exakt fel eller ungefär rätt

Ankarloo alternativ till PPP är att mäta inkomster till rådande växelkurs utan att justera för lokala priser (”Atlasmetoden”). Han menar att det är ”ett synnerligen stabilt och ’okänsligt’ mått”. Med det syftar han på att Världsbanken nyligen tvingades justera sina mått på köpkraft efter att ha samlat in uppdaterade uppgifter om lokala priser och därefter slog fast att t ex Kina och Indien hade mindre ekonomier än vi tidigare trott.

Men att Atlasmetoden är stabilare och inte behöver korrigeras är givet av själva definitionen. Vi justerar det ju inte för någonting! Att därmed säga att det är mer korrekt är – ursäkta min frispråkighet – inte så värst begåvat. Det är som att säga att total BNP är ett bättre mått på välstånd än BNP per capita, eller att inkomstuppgifter inte ska justeras för inflation, för då är siffrorna synnerligen stabila och måste inte korrigeras när vi får mer information om folkmängd och konsumentpriser!

Så talar en person som hellre har exakt fel än ungefär rätt.

(Naturligtvis avstår Ankarloo i sammanhanget att redovisa att de reviderade köpkraftsuträkningarna visar på att fattigdomen har minskat snabbare än vi tidigare trodde. Han bara konstaterar i förbigående: ”Om något, stärker de [reviderade siffrorna] med all säkerhet min kritik i sak”.)

Det är alltså sant per definition att Atlasmetoden är stabilare, men det är också det enda sätt det är stabilare på. Tänk bara på det faktum att Sverige det senaste året genomgick en depression som var djupare än USA:s 30-talsdepression. Det senaste året har vi förlorat mer än en tredjedel av vårt välstånd. Hur kommer det sig att vi inte märkte något och att vi inte har soppkök i varje gathörn?

Därför att det som hände var att dollarkursen ökade från 6 kronor till (i skrivande stund) 9 kronor och 20 öre. Om vi i enlighet med Ankarloos uppfattning räknar växelkursen som det enda riktiga, stabila och okänsliga måttet på välstånd drabbades vi under denna tid av en fullkomlig social och ekonomisk katastrof, men om vi mäter i vad vi faktiskt får för pengarna är förändringen försumbar eftersom vi inte handlar bilar tillverkade i USA och triple orange mocha frappuccino i Bryant Park för mer än en mycket liten del av vår månadsinkomst.

(Nu är inte Atlasmetoden riktigt så brutal, den redovisar siffror över ett treårigt genomsnitt och det är just ett sätt att justera för att växelkursen handlar om andra faktorer än verkligt välstånd, och trots detta svänger siffrorna så det står härliga till.)

Jag får faktiskt bilden att Ankarloo inte riktigt begriper ämnet och han medger också att han inte förstår hur världens inkomst kan vara större i PPP än enligt Atlasmetoden. Han verkar tro att det är ett nollsummespel som måste gå jämnt upp. Men förklaringen är uppenbar för den som vet hur uträkningen går till: man översätter alla valutor till amerikanska dollar och räknar upp eller ned dem beroende på om pengarna räcker längre eller kortare i den lokala ekonomin.

Världens inkomst hade varit mindre i PPP än enligt Atlasmetoden om lokala priser världen runt genomsnittligen hade varit högre än i USA, men nu är de lägre och därför är världens inkomst större i PPP än enligt Atlasmetoden. Det är inte hokus pokus.

Och denna Ankarlooska okunskap får vägleda mitt slutliga omdöme om denna författare som hade den pigga ambitionen att visa vilken ovetenskaplig lurendrejare jag är, men som inte presenterade så mycket mer än missförstånd och kritik över att jag inte sväljer en vänsterideologisk syn på världen:

I bästa fall är Daniel Ankarloo okunnig. I värsta fall är han en charlatan.

---

Publicerad i Nyliberalen 1-2009