No Logo, no koll

På många vis framstår Naomi Klein som vilken globaliseringskritiker som helst: i sin hyllning till tårt- och stenkastande aktivister; i sin entusiasm inför Kubas diktator Fidel Castro; i sin uppfattning att franska bönder är progressiva när de kräver jordbruksstöd för att slå ut tredje världens jordbruk.

Men Klein har något som andra antikapitalister inte har, en välskriven och intressant bestseller: No Logo. Där meningsfrändernas böcker ser ut som en samling tidningsklipp, författar Klein en berättelse, som knyter ihop kritikens lösa trådar. Hon målar upp bilden av ett samhälle som kolonialiseras av stora företag med stora varumärken. Reklam och sponsring äter de upp alla icke-kommersiella zoner i tillvaron.

Det påstått otäcka i denna världsbild illustreras emellertid mest med anekdoter. Ett av Kleins mest omtalade kapitel handlar om att multinationella företag, som Nike, bara skapar uselt betalda arbeten i hemsk miljö i tredje världen. Men hon för inte fram bevis eller försök till helhetsbild – främst lyfter hon fram exempel från en filippinsk exportzon, som hon själv medger att hon åkte till för att det skulle vara en av de värsta.

Att arbetsförhållanden är dåliga i u-länderna är det emellertid ingen som ifrågasätter. Den som avgör om det är bra med multinationella företag i ett u-land eller ej, är om de erbjuder människor bättre förhållanden än de annars hade haft. Här är empirin entydig: utländska företag i de minst utvecklade länderna erbjuder en bättre arbetsmiljö, och i genomsnitt dubbelt så hög lön, som inhemska företag i samma bransch. Sådan statistik, som i grunden sänker Kleins tes, avstår hon från att försöka bemöta.

Naomi Kleins utgångspunkt är att storföretagen har skjutit sig i foten när de har satsat miljoner och åter miljoner på att bygga upp starka varumärken. Det gör dem sårbara för negativ publicitet. Det förtroende bolag har byggt upp under decennier kan aktivister riva ned med några dagars aggressiva kampanjer.

Men detta borde hon betrakta som ett argument för kapitalismen. I ett system av fri konkurrens måste företag göra bra och säkra produkter och behandla anställda, kunder och miljö väl för att överleva. Särskilt om konsumenter ska identifiera sig med företaget och varumärket.

Globaliseringen har spelat en avgörande roll i denna förbättring. Om ett företag i Asien för 20 år sedan deltog i tvångsförflyttning av lokalbefolkning var det på sin höjd känt i den lokala pressen. Idag kablas nyheten ut över hela världen. Tidskriften The Economist har konstaterat att företag numera formulerar riktlinjer mot miljöproblem och sexuella trakasserier även i länder där dessa begrepp inte finns i det lokala språket.

Naomi Klein argumenterar utåt sett mot storföretag pga deras dåliga beteende och dåliga arbetsförhållanden. Varför bryr hon sig då inte om att ta reda på om det faktiskt förhåller sig så? Och varför hyllar hon inte den konkurrens och valfrihet som gör att vi kan påverka företagen?

Därför att hon egentligen är ute efter något annat. Företagen är bara en tillfällig måltavla, eftersom det är lätt att skapa en känslomässig reaktion mot dem. I Kleins senaste kolumn i Aftonbladet (14/10) avslöjar hon den dolda agendan. Hon skriver att globaliseringsmotståndet har livnärt sig på kampen mot kapitalismens symboler – varumärken och storföretag – men ”dessa symboler var aldrig de verkliga måltavlorna; de var hävstänger, handtag”. Målet är att direkt angripa själva marknadsekonomin och liberalismen. Först nu kan det sägas öppet.

Problemet för Klein är att det gör att fräschören blåses bort. ”Den nya rörelsen” visar sig vara den gamla socialistiska rörelsen – med den skillnaden att den är kryddad med en nostalgisk längtan efter en värld utan reklamskyltar, där man hade samma jobb hela livet, där skolmaten var enhetligt kommunal, och där priserna i butikerna var högre, så att ”gamla fina” företag överlever konkurrensen. Det är ingen illvillig tolkning jag gör – hon klagar faktiskt över att detta har förändrats.

Den vänster som omfamnar Klein i Stockholm på måndag omfamnar därmed en rätt mysko världsbild.

Johan Norberg, Expressen/fjärde sidan, 22 oktober 2001