Tullmuren delar världen

På samhällslektionerna i gymnasiet fick jag lära mig att den brasilianske sociologen Fernando Henrique Cardoso avslöjat frihandeln. Han menade att den höll kvar u-länder i fattigdom och råvaruberoende. Ett par år senare blev samme Cardoso Brasiliens president. Han utnyttjade sin position till att driva igenom frihandelsreformer.

Resultatet av protektionismen i Indien, Latinamerika och Afrika var nämligen nedslående. En allt mindre konkurrenskraftig industri gick miste om stordriftsfördelar när den begränsades till hemmamarknaden. Tvärtemot "beroendeskolans" spådomar var det de u-länder som tillämpade en exportinriktad politik som diversifierade produktionen och kunde uppvisa sociala framsteg.

Världen hade förändrats. Reformer och teknikutveckling gjorde periferin allt mindre perifer. Transporter blev billigare mellan huvudstäder i nord och i syd, än inom de respektive länderna. Då är u-länder inte längre reducerade till utvinningsplatser. De kan bli centrum för produktion, och få stordriftsfördelar även utan hemmamarknader av betydelse.

Det bidrog till det östasiatiska miraklet, och till att Kina, Vietnam och Indien i dag toppar tillväxtligorna. Cirka 200 miljoner färre lever i absolut fattigdom i dag än för 20 år sedan, trots att vi under samma tid har blivit 1,5 miljarder fler på jordklotet.

Men människan lever inte av statistiska genomsnitt allena. Åtskilliga länder har hamnat utanför uppsvinget, särskilt södra Afrika. Många av de minst utvecklade länderna är lika råvaruberoende som alltid. En orsak till det är inhemskt förtryck och korruption (att påtala det har naturligtvis inget att göra med att tala om "de fattigas inkompetens", vilket Ulrika Kärnborg tror). Men de externa hindren är fortfarande avgörande. Den här gången gäller det emellertid inte att nord tvingar in syd i en viss ekonomisk världsordning, problemet är att vi stänger dem ute från den.

Samtidigt som globaliseringen erbjuder allt större fördelar har vi upprättat ett tull- och kvotsystem som håller u-länder utanför den. Efter andra världskriget har frihandelsrundorna kommit att inkludera allt fler produkter, men kompromisslös protektionism råder fortfarande för jordbruk och för textil- och klädproduktion. Detta är fattiga länders varor, som kan produceras av billig arbetskraft med bristande teknik och utbildning. Följaktligen är västs tullar mot de minst utvecklade länderna 30 procent högre än genomsnittet. Unctad uppger att tillgång till rika marknader skulle öka u-ländernas export med cirka 700 miljarder dollar per år - 14 gånger mer än biståndet.

Dessutom står protektionismen i proportion till förädlingsgraden. Låga tullsatser tillämpas på råvaror, högre på halvfabrikat, högst på helfabrikat. Låga tullar på bomull - höga på kläder, låga på frukter - höga på marmelad. Så bestraffas arbetsinsatser och investeringar i fattiga länder, och råvaruberoendet bevaras.

Jordbrukspolitiken är det mest skamlösa exemplet på hur vi systematiskt undergräver andras konkurrensmöjligheter. EU reser svårgenomträngliga kvotsystem och ibland månghundraprocentiga tullsatser mot u-ländernas bönder. Dessutom subventioneras europeiska bönder med nästan hälften av EU:s budget. En mjölkko i EU får mer än två dollar i stöd per dag - mer än vad nästan tre miljarder människor i världen lever på. Eftersom subventioner skapar överproduktion dumpas mejeriprodukter, nötkött, socker och spannmål utomlands. U-landsjordbruken slås ut redan på hemmaplan.

EU:s köttdumpning har konkurrerat ut boskapsskötare i södra Afrika och Ryssland. Svenska Arlas subventionerade export av mjölkpulver slog ut 2 000 arbetstillfällen i Venezuela. Dumpat koncentrat har ersatt lokalt odlade tomater i den västafrikanska tomatpurén. Billig arbetskraft och bättre jordar och klimat räcker inte i konkurrens med EU-budgeten, som prånglar ut mer än 90 procent av OECD-ländernas direkta exportstöd.

Traditionella imperialism- och beroendeteorierna är emellertid föga konstruktiva som förklaring till de rikas skuld. EU bevarar nämligen inte sin rikedom genom att hålla Latinamerika och Afrika i fattigdom. Tvärtom förlorar varje svensk familj upp till tusen kronor i månaden på denna bristande konkurrens, och ekonomin blir svagare då vi undlåter att föra över kapital och arbetskraft till mer effektiva sektorer.

Här är public choice-teorier mer användbara i sin beskrivning av hur smala särintressen och påtryckargrupper kan ta politiken som gisslan till förfång för både rika och fattiga. Det handlar till exempel om det jordbruksindustriella komplex som styr över våra resurser till egna heliga kor. Om vi någon gång får bukt med den traditionella protektionismen kan vi räkna med att de tvingar fram benhårda försiktighetsprinciper, restriktioner mot genteknik och krav på sociala klausuler i handelsavtal för att fortsatt hålla u-länderna utanför.

Dagens Nyheter 7 juni 2003