Kan Världsbanken räkna?

Om Mark Twain hade varit vid liv i dag hade han säkerligen konstaterat att det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och fattigdomsstatistik. På få områden är statistiken viktigare, eftersom den ger oss information om vilken politik och vilka processer som kan förbättra och försämra människors levnadsstandard. Samtidigt är måtten på fattigdom många och motstridiga, så det är lätt att välja något som passar ens avsikter.

För någon vecka sedan påstod Richard Estes och Joachim Vogel på DN Debatt att Sverige har den bästa välfärden i världen, och att USA kommer först på 27:e plats, efter Bulgarien. De menade att en av orsakerna till USA:s placering var "hög fattigdom". Men deras välfärdsindex mäter inte fattigdom, utan jämlikhet. Även om USA:s fattiga har en bättre standard än medelklassen i många andra länder så anses de vara fattiga därför att avståndet till genomsnittet är större.

Denna samblandning av fattigdom och jämlikhet används inte bara av politiserade forskare. När FN:s utvecklingsprogram, UNDP, mäter fattigdom utgår de ofta från att alla som har en inkomst som är mindre än hälften av medianinkomsten är fattig. Om man okritiskt använder ett sådant relativt fattigdomsmått kan man få för sig att det jämlikt utfattiga Nordkorea har färre fattiga än det ojämlikt rika USA.

Även absoluta fattigdomsmått, som försöker fastställa ett visst existensminimum, stöter på problem. Nyligen visade USA:s folkbokföring att andelen amerikaner som lever i fattigdom har ökat från 11,7 till 12,1 procent. Sedan slutet av 1960-talet har den amerikanska per capita-inkomsten ökat med nästan 70 procent, men ändå har andelen fattiga varit märkvärdigt stabil, kring 12-14 procent. Betyder det att inget av tillväxten kommit de fattiga till del?

Det är omöjligt att besvara den frågan om vi inte först granskar den fattigdomsdefinition som används. Den skapades 1955 när man multiplicerade en familjs livsmedelskonsumtion med tre, eftersom fattiga familjer använde ungefär en tredjedel av sina inkomster till livsmedel. Problem tillstöter emellertid då måttet bygger på intervjuer, och sådana har visat sig fånga en allt mindre andel av den verkliga inkomsten. För 35 år sedan fångade enkäterna in 55 procent av ett lands per capita- inkomster, i dag blott 40 procent. Det betyder att en justering för bortfallet skulle leda till en halvering av andelen fattiga amerikaner.

Den siffran blir dessutom ännu lägre om man mäter konsumtionen, som ofta är betydligt högre än inkomsterna, bland annat för att den också inkluderar offentliga bidrag och svartjobb. Å andra sidan hävdar andra kritiker att man måste räkna in stigande kostnader för bostad och kommunikationer, och då skulle andelen fattiga öka igen.

Detta visar att det inte finns något självklart och okontroversiellt med fattigdomsdefinitioner. Det gäller också det enda globalt gångbara fattigdomsmåttet, Världsbankens absoluta fattigdomslinje på en dollar om dagen, som alltid används i debatten om utvecklingsmål och globalisering. Om man ska vara exakt är nivån 1,08 dollar, och det rör sig om en köpkraftsjusterad summa, så att den ska motsvara samma standard oavsett land. Detta mått fick man genom att ta medianen av fattigdomsnivåerna i de tio fattigaste länderna som man hade detaljerad statistik ifrån - och utan tvekan också för att det är en definition som är lätt att popularisera och komma ihåg.

I dagsläget bygger Världsbankens statistik på cirka 400 omfattande intervjuundersökningar i 100 länder, och till det läggs mängder av beräkningar, interpoleringar och rena gissningar för att fylla de vita fläckarna. Sammantaget pekar de på att världsfattigdomen de senaste 20 åren har minskat från drygt 30 till cirka 20 procent, det vill säga med ungefär 200 miljoner människor. Problemet är bara att detta mått kan vara byggt på lika lös sand som det amerikanska.

Världsbanken har nästintill monopol på global fattigdomsforskning. Ingen annan forskargrupp eller institution kan uppbåda de väldiga resurser som krävs för att göra studier på plats i så stora delar av världen. Dessutom vägrar många nationer att lämna ut statistik och information till andra institutioner. Problemet med det är att Världsbanken inte bara bedriver objektiv forskning, utan också är en aktiv deltagare och intressent i globaliseringsdebatten. Om Världsbanken till exempel inte kan visa att det bistånd och de råd som den delar ut har minskat fattigdomen i u-länder, skulle många nationer ifrågasätta sina stora anslag till institutionen. Därför är det välgörande att en strid ström forskare de senaste åren har börjat sätta mätningarna under lupp, delvis som ett resultat av ökad öppenhet från banken och olika stater.

Från ena hållet angrips Världsbanken av bland andra ekonomen Sanjay Reddy och filosofen Thomas Pogge vid Columbia University. I den omdebatterade uppsatsen How Not to Count the Poor kritiserar de Världsbankens fattigdomsmått för att inte vara avpassat för att mäta de fattigas situation. För att ta reda på hur mycket en dollar motsvarar i varje land måste Världsbanken utgå från hur mycket en typisk varukorg kostar. Denna korg motsvarar inte vad de fattiga, utan vad genomsnittsindividen konsumerar. Fattiga i Indien konsumerar till exempel relativt sett mer livsmedel än tjänster, som sjukvård och taxifärder. Maten är billigare i Indien än i USA, men tjänsterna är ännu billigare.

Att den indiska varukorgen framstår som mindre än en femtedel så dyr som den amerikanska hjälper därför inte de fattiga, som konsumerar det som är relativt sett dyrast i den korgen. Att indierna i genomsnitt blir rikare och konsumerar proportionellt sett allt mer tjänster, gör att den indiska varukorgen ser allt billigare ut, och därför framstår de fattiga som allt mindre fattiga, trots att de kanske är precis lika fattiga som förut.

Reddys och Pogges invändning är viktig, och ett riktigt rättvisande mått skulle behöva justeras efter den lokala konsumtionen för de fattigaste, ett enormt projekt som skulle kräva väldiga resurser. Däremot är det inte säkert att ett sådant arbete skulle visa det resultat som de själva antyder, att fattigdomen är rejält underskattad i u-länder, kanske med så mycket som 30-40 procent. Framför allt tycks de ha fel i att uppdaterad köpkraftsjustering automatiskt skulle minska andelen fattiga i statistiken. Tvärtom har u-ländernas tillväxt i lokal valuta de senaste två decennierna varit nästan 0,5 procent högre per år än den köpkraftsjusterade. Det är alltså möjligt, om än oklart, att en mer detaljerad undersökning skulle tyda på att fattigdomsminskningen har varit större än den vedertagna.

Kritiken från det andra hållet kommer bland annat från den internationellt uppmärksammade indiske ekonomen Surjit S Bhalla, vars kritik får ökad tyngd då han tidigare varit anställd vid just Världsbanken. Bhalla tar fasta på det problem som är tydligt i de amerikanska beräkningarna: intervjuerna ger inte en rättvisande bild av hushållens verkliga konsumtion. Enligt Världsbankens enkäter är Sydkorea rikare än Sverige och Etiopien är rikare än Indien - trots att de är 25 respektive 70 procent fattigare enligt BNP per capita.

I sin bok Imagine There’s No Country: Poverty Inequality and Growth in the Era of Globalization (Institute for International Economics, 288 s) visar Bhalla att om vi verkligen skulle lita på enkäterna om den indiska fattigdomen, och räknar bakåt, så kommer vi bara några decennier tillbaka till en grad av fattigdom som är värre än mänskligheten någonsin har upplevt någonstans. Lakoniskt slår han fast att "alla indier måste ha varit döda 1950".

Eftersom ingen vill argumentera för den slutsatsen måste det i stället vara något fel med undersökningarna, som är mycket känsliga för utförandet och ger olika resultat beroende på utformandet. Detta att jämföra med nationalräkenskaper, som bygger på långt fler källor och uppdateras mycket mer regelbundet. Generellt fångar enkäterna en allt mindre del av hushållens faktiska konsumtion, ibland blott hälften, och därför överdrivs fattigdomen. I u-länderna sammantaget har intervjuerna bara mellan 1987-98 avvikit ytterligare 17 procent från den nationella ekonomiska statistiken. Det betyder att en fattig som har ökat sin inkomst med 16 procent enligt statistiken har blivit fattigare!

Det finns många felkällor när de intervjuade får svara på vad de har konsumerat under den senaste perioden. Enkäterna missar ofta nya produkter, som elektronik och plastprodukter. En annan tänkbar förklaring är att tålamodet med att ställa och besvara frågorna minskar över tid. Kontroller visar att frågor besvaras mer otillförlitligt ju senare i formuläret de uppträder. Det trivialaste men ändå största problemet är helt enkelt att människans minne är kort. Redan efter en dag börjar intervjuade glömma bort vad de konsumerat, men ändå handlar frågorna oftast om vad de konsumerade en vecka eller en månad tillbaka i tiden. En indisk undersökning från år 2000 visade att intervjuer om en kortare period förändrade svaren dramatiskt. Det räckte med att ändra frågorna till att gälla de senaste dagarna för att fattigdomen på den indiska landsbygden skulle "minska" från 43 till 24 procent.

Surjit Bhalla har utmanat det fattigdomsräknande etablissemanget genom att göra egna undersökningar där enkäterna kompletteras med den information vi har från nationalräkenskaper. Resultatet ger en betydligt ljusare bild än Världsbankens. Sedan 1980 har andelen absolut fattiga i u-länderna minskat från 44 till 13 procent. Det betyder att FN:s mål att minska fattigdomen till 2015 redan har uppnåtts, och passerats. Under de senaste 20 åren har 800 miljoner människor lämnat den absoluta fattigdomen. Om vi får tro Bhalla har mänskligheten alltså de senaste åren sett en helt unik fattigdomsreduktion, som vi förmodligen aldrig mer kommer att se i den skalan. 1900-talet fick ett lyckligt slut.

Världsbanken är uppenbarligen skakad av den kritik som har framkommit, och i ett par sammanhang har den svarat på Bhallas alternativa beräkningar. Senast ägnar den en dryg helsida i rapporten "Global Economic Prospects 2003" åt att förklara tre skillnader mellan de egna och Bhallas beräkningar. Paradoxalt nog pekar två av dessa på att även Bhalla har överskattat fattigdomen: han har inflationsjusterat fattigdomsmåttet uppåt mer än banken, och han har inte räknat med konsumtionen från hemproduktion.

Den tredje invändningen är mer problematisk för Bhalla, nämligen att de rika står för den största delen av den konsumtion som inte uppges i enkäter, eftersom de vill hemlighålla sina resurser. I så fall kan inte denna dolda konsumtion användas för att statistiskt räkna upp de fattigas inkomster proportionellt. Bhalla har redan räknat med denna faktor, men det är en öppen fråga om han har gjort det i tillräckligt hög grad. Däremot kan man fråga sig om Världsbanken har rätt i att endast de rikaste undviker enkäterna, det kan också gälla de fattigaste.

Vem som har rätt och vem som har fel är naturligtvis inte lätt att avgöra. Det är fåfängt att räkna med några exakta svar när vi försöker uppskatta den ekonomiska standarden för sex miljarder människor världen över, i stad, slum, landsbygd, berg och regnskog. Därför är inte de absoluta siffrorna det intressantaste, utan förändringar och riktningar - liksom i mätningar av partisympatier. Och nästan alla är eniga om att vi har sett en historiskt unik fattigdomsminskning under globaliseringens tidevarv.

Det vi entydigt kan säga om debatten är att det är viktigt att öppenheten ökar och att allt fler forskare har börjat debattera och kritisera de gamla modellerna. Världsbanken brukar förklara för u-länder att konkurrens i ekonomin leder till att tidigare monopolister måste skärpa sig och förbättra sin verksamhet. Samma resonemang kan tillämpas på konkurrens inom fattigdomsforskningen.

Undertreckare, Svenska Dagbladet 25 oktober 2003