Biography in Swedish

Biography, Johan Norberg

I was born in Stockholm, Sweden, in 1973, Vilhelm Moberg’s and Ludwig von Mises’ death year. Sweden, a country worth staying in for the beauteous succession of the seasons and the forward-looking mentality of the population although weighted down by the world’s highest taxes.

Politically I am a liberal in the classical European tradition (Locke, Smith, Chydenius, Bastiat). I believe that we should have individual rights and liberties because man needs to live by his individual reason and strive for self-realisation. I am passionate about the Enlightenment ideals of reason, secularisation, education and liberty, and the adulation of science, technology and progress. In this connection I am particularly inspired by a philosopher like Ayn Rand and by the historic achievement of the Enlightenment and liberalism – that of making possible the fantastic economic and technological advances of the past 200 years, abolishing slavery and extending rights to women and minorities, often in the face of opposition from collectivist ideologies like conservatism and socialism.

Otherwise my political involvement started with a number of friends and myself winning the school election at the senior level of compulsory school, with a party of our own, the Anarchist Front. I abandoned my anti-industrial anarchism, however, a few years later, for three reasons. Firstly, I was unable to romanticise the period preceding industrialisation and large-scale enterprise after reading history had taught me that it was not a pastoral idyll but a time of starvation, disease and premature death. Secondly, I came to realise that not only too much policing, but also too little, can lead to oppression and injustice. Thirdly, my reading of the classics of anarchism told me that they did not stand for liberty. Oh yes, everyone was to be free, but only as long as they lived in small, stifling collectives and shared everything equally. Then I discovered liberalism, which took freedom seriously.

I spent a long time (too long?) at Stockholm University, where my studies included philosophy, the theory of literature and political science. My main subject was the history of ideas, and I have an MA degree for which, among other things, I wrote essays on S. A. Hedlund, who edited the newspaper Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning and played a pivotal role in liberalising Sweden in the 19th century, Lockean theories of ownership, the philosophy of Thomas Jefferson and the Hong Kong economic miracle. Personally, though, I learned most from editing the journal Nyliberalen (1993-97), in which I published my first hesitant efforts at political philosophising.

Nyliberalen was published by the libertarian network Frihetsfronten, which combined political philosophy with activism. We not only published long articles explaining why free immigration was a human right, we hid refugees the Swedish government wanted to deport. we also ran the co-operative speakeasy Tritnaha, as a protest against the restrictive licensing rules in Stockholm. Other pubs not being allowed to stay open after midnight, all the night owls came to us for their after dinner drinks – we had thousands of members. It was a kind of peaceful civil disobedience which harmed nobody, and I myself was on duty all night long as bartender, serving beer and carrying on ideological conversations with the guests. Every time the police raided the club and closed it down, other enthusiasts in our co-operative organisation were able to reopen it a few hours later. To put an end to Tritnaha’s market once and for all, the Stockholm politicians were forced to let other bars stay open till three at night, some of them until five, and so, having achieved our aim of enabling Stockholmers to go on enjoying themselves after midnight, we were able to close down for good. That was my greatest political success to date.

Studies and political activism made me happy, but not wealthy. To make ends meet during this time I worked among other things as a locum teacher (exciting, with ghastly insights into public schooling), as an experimental subject for medical development (easy money in the service of science) and as a telephone interviewer (not the job for humble spirits reluctant to interrupt honest citizens at the dinner table).

My political browsing led me deep into the writings of the great Swedish author Vilhelm Moberg. My interpretations of his achievements in a liberal direction caught the interest of the Timbro think-tank, which commissioned me to write a book on the subject in 1997. The book sold well and sparked a big Moberg debate, and so I was invited to write a new book on my favourite subject – liberal ideas and pioneers in 200 years of Swedish history. This was partly in order to reinstate a central aspect of Swedish history which is often forgotten, and partly because I find it hugely inspiring to learn that I am not the first person to have held unconventional opinions. I think that was the book I enjoyed writing most, not least because it gave me the opportunity of immersing myself in the archives of the Royal Library (KB, Sweden’s national library).

That book was an even greater success, and the following year, 1999, I joined the permanent staff of Timbro. For the first time in my life I was now being paid to write and explain to people what I think, something I had never dared hope for previously. To begin with I served as assistant editor-in-chief of the web magazine smedjan.com, but gradually my duties broadened. In November 1999, for instance, I started the globalisation portal frihandel.nu to put the case for free trade and open economies. We sensed that this was going to be a big debate before much longer. A fortnight later came the riots against the WTO meeting in Seattle. They heralded the big debate on globalisation, in which I have taken an active part because I am convinced that what the oppressed people of the world need is more free trade and capitalism, not less.

After encountering and arguing against the Swedish anti-globalisation movement at their own meetings, in debates and on TV chat shows, I decided to assemble my arguments against their world view and for globalisation. This resulted in Till världskapitalismens försvar (In Defence of Global Capitalism), published in May 2001. I was to have presented it at the EU summit in Gothenburg (Göteborg), as a challenge to the protectionism of both the EU and the anti-globalists, but riots and threats forced a cancellation. That, however, did not silence the book, which to my delight, was acclaimed by reviewers. The only hatchet jobs came from one of the Swedish journalists I criticised in the book, a Young Communist and Omvärld, the journal of the Swedish International Development Co-operation Agency. The first two impressions quickly sold out.

Internationally, too, a good deal of attention was attracted, and translations soon followed into English, German, French, Dutch and Turkish, with other language versions now in the pipeline. In 2002 the book was selected for the Sir Antony Fisher International Memorial Award by the Atlas Economic Research Founcation. The previous year’s award had gone to the Peruvian economist Hernando de Soto. The German Hayek Stiftung presented me in 2003 with a gold medal, an honour that I shared with former UK premier Margaret Thatcher and ECB Chief Economist Otmar Issing.

British Channel 4 read the book and wanted to make a documentary film version, enabling me to make the film Globalisation is good, which portrays globalisation (and the lack of it) in Asia, Africa and Europe. At about the same time a panel of 300 Swedish journalists and decision-makers voted me Sweden’s 19th most important opinion-maker – one jump ahead of the Swedish union boss Wanja Lundby-Wedin (Den svenska marknaden, 1-2002).

All this attention has suddenly had me touring the world and presenting my ideas to such varied audiences as politicians, anti-globalists, business men, school classes and television viewers. Suddenly my hobby and my passion have become my full-time job, which is nothing short of fantastic. I have even had the honour of being met by anti-demonstrators. When I was in Quebec in March 2003 to present my book, some 25 trade union activists had gathered to protest against this Swedish free trade extremist. Since their objective was to stop competition from South America, I find it very flattering that they chose me as their enemy.

In 2005 I left Timbro and became a free-lance free marketeer. Since 2007 I am affiliated with the Washington think tank Cato Institute, where I am the first non-American resident to be a Senior Fellow. I am also a Senior Fellow at the Brussels based free trade institute European Centre for International Political Economy.

But the best thing in my life remains the private sphere, not least talking, over a cup of tea or a glass of red wine, about the things that matter, together with good friends or my life’s partner Sofia, who has taught me a very great deal of what I write and talk about. I spend a lot of my time reading. Fiction or non-fiction over a latte in a Stockholm café is the fastest route to knowledge and enjoyment.

I heartily dislike addictive television viewing, but would never dream of missing an episode of Star Trek, in which dramatic space adventures are blended with a profoundly sympathetic and optimistic view of life. I like going to the cinema and watching drama, adventure or sci-fi. Comedies, on the other hand, are generally as dull as ditchwater. Nothing can beat Monty Python.

There is music in the background when I am reading, and in the foreground when it’s party time. The 80s are best, electronics à la Depeche Mode, Lustans Lakejer, Alphaville, Welle: Erdball and Ultravox, and also melancholy rock like Kent, The Sisters of Mercy, Clan of Xymox, The Cure and Nick Cave. In really good music there should always be a touch of melancholy present.

Biografi, Johan Norberg

Samma år som Vilhelm Moberg och Ludwig von Mises dog, 1973, föddes jag i Stockholm, Sverige. Ett land vars vackra årstidsväxlingar och internationaliserade och framåtblickande befolkning gör det värt att stanna, trots världens högsta skatter.

Politiskt är jag liberal i klassisk europeisk tradition (Locke, Smith, Chydenius, Bastiat). Jag anser att vi bör ha individuella fri- och rättigheter för att människan behöver leva efter sitt individuella förnuft och sträva efter sitt självförverkligande. Jag är gräsligt förtjust i upplysningens ideal om förnuft, sekularisering, bildning och frihet, och hyllandet av vetenskap, teknik och framsteg. Jag är därvidlag särskilt inspirerad av en filosof som Ayn Rand och av upplysningens och liberalismens historiska insats – att möjliggöra de senaste 200 årens fantastiska ekonomiska och tekniska utveckling, göra slut på slaveriet och ge rättigheter till kvinnor och minoriteter – ofta i kamp mot kollektivistiska ideologier som konservatism och socialism.

Annars började mitt politiska engagemang med att jag och några vänner vann skolvalet i högstadiet med vårt eget parti Anarkistisk Front. Jag övergav emellertid så småningom min anti-industriella anarkism några år senare av tre skäl. Det första var att jag inte kunde romantisera tiden före industrialism och storföretag när jag läste historia och insåg att det inte handlade om någon pastoral idyll, utan om svält, sjukdomar och tidig död. Det andra var att jag insåg att inte bara för många poliser, utan också frånvaron av dem, kan leda till förtryck och kränkningar. Det tredje var att jag läste de anarkistiska klassikerna och insåg att de inte var för frihet. Alla skulle visserligen vara fria – men bara så länge de bodde i små kvävande kollektiv och delade allt lika. Då upptäckte jag liberalismen, som tog friheten på allvar.

(Allt för?) Lång tid ägnade jag åt universitet i Stockholm, bl a filosofi, litteraturvetenskap och statsvetenskap. Huvudämnet är idéhistoria, och jag har en fil mag-examen, efter att ha skrivit uppsatser om bl a S A Hedlund, redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som var central bakom Sveriges liberala systemskifte på 1800-talet, lockeanska äganderättsteorier, Thomas Jeffersons filosofi och Hong Kongs ekonomiska under. Personligen lärde jag mig emellertid mest som redaktör för tidskriften Nyliberalen (1993-97), där jag publicerade mina första stapplande försök till politiskt filosoferande.

Nyliberalen gavs ut av det nyliberala nätverket Frihetsfronten, som kombinerade politisk filosofi med aktivism. Vi inte bara publicerade långa artiklar om varför fri invandring var en mänsklig rättighet – vi gömde också flyktingar som svenska staten ville utvisa. Vi drev också den kooperativa svartklubben Tritnaha, som var en protest mot de restriktiva utskänkningsreglerna i Stockholm. Eftersom andra pubar inte fick ha öppet efter midnatt kom alla nattsuddare till oss för efterfesten, vi hade tusentals medlemmar. Det var en form av fredlig civil olydnad som inte skadade någon annan, och själv fungerade jag som bartender som natten lång både serverade öl och förde ideologiska samtal med gästerna. Varje gång polisen gjorde razzia och stängde klubben kunde andra entusiaster i vår kooperativa organisation öppna den igen några timmar senare. För att slutgiltigt ta bort marknaden för Tritnaha tvingades Stockholmspolitikerna låta andra barer ha öppet till klockan tre på natten, och vissa till fem. Därmed hade vi nått vårt mål att låta stockholmare festa efter midnatt, och vi kunde lägga ned klubben. Till dags dato är det nog min största politiska framgång.

Studier och politisk aktivism gjorde mig glad, men inte rik. För att försörja mig under tiden arbetade jag bl a som lärarvikarie (spännande, med hemska inblickar i offentlig skola), som försöksperson för medicinsk utveckling (lättförtjänta pengar i vetenskapens tjänst), och som telefonintervjuare (inget för ödmjuka själar som inte vill störa hederligt folk i middagen).

Mitt politiska botaniserande förde mig bl a djupt in i den stora författaren Vilhelm Mobergs skrifter. Mina tolkningar av hans insatser i liberal riktning intresserade tankesmedjan Timbro, som bad mig att skriva en bok i ämnet 1997. Boken sålde bra och startade en stor Mobergdebatt, så jag erbjöds att skriva en ny bok om mitt favoritämne – liberala idéer och förgrundsgestalter under 200 år av svensk historia. Delvis var det för att återupprätta en central del av svensk historia som ofta glöms bort, delvis för att jag själv upplever det som oerhört inspirerande att få reda på att jag inte är först med att ha avvikande uppfattningar. Det är nog den av mina böcker som jag var mest förtjust i att skriva, inte minst för att jag fick tillfälle att gräva ned mig i Kungliga Bibliotekets arkiv.

Den boken var en ännu större framgång, och året efter, 1999, fick jag arbete på Timbro. För första gången i mitt liv fick jag betalt för att skriva och förklara för folk vad jag tycker, vilket jag aldrig vågat hoppas på tidigare. Till en början fungerade jag som redaktionssekreterare för nättidningen smedjan.com, men arbetsuppgifterna blev med tiden bredare. Bl a startade jag i november 1999 globaliseringsportalen frihandel.nu för att argumentera för frihandel och öppna ekonomier. Vi hade på känn att denna debatt skulle komma att bli stor inom kort. Två veckor senare exploderade kravallerna mot Världshandelsorganisationens möte i Seattle. Det blev inledningen på den stora globaliseringsdebatten, i vilken jag har tagit aktiv del eftersom jag är övertygad om att världens förtryckta behöver mer frihandel och kapitalism, inte mindre.

Efter att ha mött och argumenterat mot den svenska globaliseringskritiska rörelsen på deras möten, i debatter och i TV-sofforna beslöt jag mig för att samla mina argument mot deras världsbild och för globaliseringen. Resultatet blev Till världskapitalismens försvar, som gavs ut i maj 2001. Egentligen skulle jag ha presenterat den på EU-toppmötet i Göteborg, som en utmaning mot både EU:s och anti-globalisternas protektionism. Men kravaller och hot ledde till att min presentation fick ställas in. Det tystade emellertid inte ned boken, som till min glädje fick överväldigande recensioner. De enda som verkligen skåpade ut boken var en av de svenska journalister jag kritiserade i min bok, en ungkommunist och den svenska biståndsmyndigheten SIDA:s tidskrift Omvärld. De två första tryckningarna sålde snabbt slut.

Även utomlands var uppmärksamheten mycket god, och snart följde översättningar till engelska, tyska, franska, holländska och ytterligare översättningar är på väg. År 2002 fick boken Antony Fisher International Memorial Award av amerikanska Atlas Foundation, ett pris som året innan gick till den peruanske ekonomen Hernando de Soto. Tyska Hayek Stiftung belönade mig 2003 med en guldmedalj, något som jag delade med Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher och Europeiska centralbankens chefekonom, Otmar Issing.

Engelska Channel 4 läste boken och ville göra en dokumentärfilmsversion, vilket gjorde att jag fick spela in filmen Globalisation is good, som skildrar globaliseringen (och bristen på den) i Asien, Afrika och Europa. I samma veva röstade en panel av 300 svenska journalister och beslutsfattare fram mig som Sveriges 19:e viktigaste opinionsbildare – en placering bättre än LO:s Wanja Lundby-Wedin (Den svenska marknaden, 1-2002).

All denna uppmärksamhet har gjort att jag plötsligt får resa runt i världen och presentera mina idéer inför så skilda grupper som politiker, anti-globalister, företagare, skolklasser och TV-publik. Min hobby och passion har plötsligt blivit mitt heltidsarbete, vilket är något helt fantastiskt. Jag har till och med haft äran att mötas av motdemonstranter. När jag var i Quebec i mars 2003 för att presentera min bok hade ca 25 fackliga aktivister slutit upp för att protestera mot denne svenske frihandelsextremist.

2005 lämnade jag Timbro och började arbeta som frilansliberal. Sedan 2007 är jag knuten till tankesmedjan Cato Institute i Washington, där jag är den förste person som inte bor i USA att fungera som Senior Fellow. Jag är också Senior Fellow vid det Brysselbaserade frihandelsinstitutet European Centre for International Political Economy.

Men det allra bästa i mitt liv är ändå den privata sfären, inte minst att över en kopp te eller ett glas rödvin tala om angelägna ting med mina goda vänner eller min livskamrat Sofia, som har lärt mig oerhört mycket av det jag skriver och talar om. En stor del av min tid ägnar jag åt att läsa. Fack- och skönlitteratur över en latte på ett café är den snabbaste vägen till kunskap och njutning.

Jag tycker hjärtligt illa om slentriantittande på TV, men skulle aldrig drömma om att missa ett avsnitt av Star Trek, som blandar dramatiska rymdäventyr med en djupt sympatisk och optimistisk livskänsla. Jag går gärna på bio och ser drama, äventyr eller science fiction. Komedier däremot är i allmänhet urtrista. Inget slår Monty Python.

Musik finns i bakgrunden när jag läser, och i förgrunden när det är fest. Bäst är 80-talet. Det gäller särskilt synth à la Depeche Mode, Lustans Lakejer, Alphaville, Welle: Erdball och Ultravox, samt melankolisk rock som Kent, The Sisters of Mercy, Clan of Xymox, The Cure och Nick Cave. Ett lätt vemod bör alltid vara närvarande i riktigt god musik.