Welcome!
I am Johan Norberg, a Swedish freelance writer and a Senior Fellow at the Cato Institute. This is my blog, where I share my latest thoughts and explain my arguments for classical liberalism, free markets and globalisation.
Det blev en väldig debatt kring min artikel om miljöpartiet, vilket det kan bli när man sätter fingret på något som folk redan går och funderar på. Isobel Hadley-Kamptz, Johan Ingerö, Mattias Svensson, UNT:s ledarlogg och Zac tillhör dem som konstruktivt grubblar vidare.
På Newsmillskriver jag om varför allt fler storstadsliberaler lockas av miljöpartiet - men också om varför flörten kan få en ända med förskräckelse.
(Och för tydlighetens skull: Mina vänliga ord om Maria Wetterstrand beror inte enbart på att hon någon gång nämnde Sagan om ringen som favoritfilm och Kent som favoritband.)
Ett nytt barn, en ny film och en ny bok. Det är mina tre pågående projekt.
- Vi väntar vårt andra barn vilken dag som helst, och det upptar naturligtvis de flesta tankarna. Så bli inte förvånad om jag plötsligt bara är borta från allting ett tag.
- Jag arbetar också med ett ambitiöst filmprojekt om finanskrisen - och om nästa kris. Håll ögonen öppna efter en i nästan alla avseenden inverterad Michael Moore våren 2010.
- Samtidigt har jag inlett ett nytt bokprojekt som är hyfsat pretentiöst och vansinnigt kul. Det är till det jag skulle behöva din hjälp.
Jag har skrivit några tusen texter under tjugo års tid - i allt från skoltidningen och Nyliberalen till Dagens Industri och DN Debatt. Mycket är försvunnet eftersom det skrevs före nätets tidsålder och annat är bortglömt just för att det har varit en del av en cyberström som aldrig sinar och ständigt ersätts av något annat.
Det är helt enkelt dags att göra ett slags bokslut och välja ut det som förtjänar en lite längre livslängd. Därför samlar jag just nu en bunt av de intressantaste, bästa och sämsta artiklarna och texterna jag har skrivit till en samling - fragment och argument 1990-2010 - som dessutom introducerar allt med nya texter, förklaringar, uppföljningar och korrigeringar.
Det är fantastiskt spännande att djupdyka i mina gamla klipplådor, och jag blir ömsom stolt, ömsom djupt generad. Men jag är medveten om att ett par ögon och en hjärna inte räcker för att göra urvalet. Därför frågar jag dig. Vilka av mina artiklar, bloggtexter eller avsnitt ur böcker som du kommer att tänka på tycker du förtjänar en plats i en sådan samling? Har du någon favorit som bara måste med, eller någon pinsamhet som jag inte borde komma undan?
Om du har tid att ägna den frågan några minuters grubblerier och vid tillfälle mailar mig ditt svar till johan [snabel-a] johannorberg [punkt] net så blir jag varmt tacksam och boken blir förhoppningsvis betydligt intressantare.
In my book Financial Fiasco, I suggest that the Bush administration didn’t know what it was doing with the TARP bailout and that Congress and the president was misled by some of his closest advisors. Now along comes a book by one of Bush’s speechwriters, Matt Latimer, which reveals that this was the case.
Here is an extremely revealing passage about preparations for a speech where Bush is about to explain the bailout to the nation:
“Finally, the president directed us to try to put elements of his proposal back into the text. He wanted to explain what he was seeking and to defend it. He especially wanted Americans to know that his plan would likely see a return on the taxpayers’ investment. Under his proposal, he said, the federal government would buy troubled mortgages on the cheap and then resell them at a higher price when the market for them stabilized.
‘We’re buying low and selling high,’ he kept saying.
The problem was that his proposal didn’t work like that. One of the president’s staff members anxiously pulled a few of us aside. ‘The president is misunderstanding this proposal,’ he warned. ‘He has the wrong idea in his head.’ As it turned out, the plan wasn’t to buy low and sell high. In some cases, in fact, Secretary Paulson wanted to pay more than the securities were likely worth in order to put more money into the markets as soon as possible. This was not how the president’s proposal had been advertised to the public or the Congress. It wasn’t that the president didn’t understand what his administration wanted to do. It was that the treasury secretary didn’t seem to know, changed his mind, had misled the president, or some combination of the three.
As Chris and I were in our office in the EEOB trying to put in the latest of the president’s edits, there was a steady flow of people coming into the room. The economic team came in. Ed Gillespie, the president’s top communications adviser, came in. Tony Fratto, the deputy press secretary, was there. At one point there were twelve people crowded around our computer, trying to explain how the proposal worked. The economic advisers were disagreeing with each other.
There was total confusion. It was 5:30 p.m. The speech was in three and a half hours.
After finally getting the speech draft turned around and sent back to the teleprompter technicians, we trudged back to the Family Theater, where the president rehearsed. In the theater, the president was clearly confused about how the government would buy these securities. He repeated his belief that the government was going to ‘buy low and sell high,’ and he still didn’t understand why we hadn’t put that into the speech like he’d asked us to.
When it was explained to him that his concept of the bailout proposal wasn’t correct, the president was momentarily speechless. He threw up his hands in frustration. “Why did I sign on to this proposal if I don’t understand what it does?” he asked.
I Metro skriver jag om hur svenskarna reagerade inför Berlinmuren och dess fall:
"Det känns som en ond dröm att vi bara för 20 år sedan hade ett kommunistiskt grannland som fängslade sina medborgare bakom betong, taggtråd och trampminor. Det är obegripligt att gränsvakter fick bonuslön när de sköt ihjäl en man, kvinna eller ett barn som försökt fly.
An important article by Anne Applebaum, about those who use the anniversary of the fall of the Berlin Wall to write about unsolved problems and unfulfilled expectations:
"Back then, most of those who did make predictions saw a dark future. ... Some truly awful things did happen: In Yugoslavia there was a bitter war. In Russia, revanchism has returned. Authoritarian dictators run several of the former Soviet republics. But the heart of Central Europe -- Germany, Poland, Hungary, Slovakia, the Czech Republic, the Baltic states, Romania and Bulgaria -- is peaceful and democratic. More than that: The inhabitants of Central Europe are healthier, more prosperous and more integrated with the rest of the continent than they have been for centuries.
This, then, is what I think was bothering me about the commemorations: Too many of them treat too much of the past two decades as a foregone conclusion, focusing on what didn´t happen rather than what did. Too many have taken the achievements for granted. Too many of us forget that there are few historical precedents for the past two decades. ...
Bliss it was in that dawn to be alive, but to be young was very heaven."
"The economic crisis of 2008-9 will no doubt spawn dozens of books. Here are two good early ones. The Nobel Prize-winning economist Krugman has extensively revised his 1999 book, The Return of Depression Economics, which focused on the emerging-market financial crises of the 1990s, to include the recent global crisis and explain it in layman´s terms...
Norberg, a knowledgeable Swede, provides a much more detailed account of the broader events of 2007-9, from the useful perspective of a non-American. He finds plenty of blame with all the major players in the U.S. financial system ... But solutions, Norberg warns, do not lie in greater regulation or public ownership. Politicians and bureaucrats are not immune from the ´short-termism´ that plagues private firms."
More reviews and information on the book´s Facebook page.
"Do not hesitate with the use of a firearm, including when the border breakouts involve women and children, which the traitors have already frequently taken advantage of."
20 years ago there was a system, not far from our shores, so vicious that it imprisoned an entire population and shot at those who tried to escape. At least 136 men, women and children were murdered by the East German government when they tried to cross the border into the freedom of West Berlin.
But we must also remember that the only thing it took to dismantle this monstrosity was a population that refused to be imprisoned, an American president who preferred liberty to stability, a few border guards at Bornholmer Straße who dared to think for themselves - and a Soviet leader who did not send in the tanks.
And on a day like this, read Neo - about the walls that still stand (In Swedish).
Johan Wennström skåpar i dag ut Ayn Rand på Svenska Dagbladets ledarsida. Inte så mycket för hennes åsikter, utan mer för hennes kompromisslösa stil och vad han läser in i den. Rand påminner honom tydligen både om socialismens utopism och kommunistisk sekterism.
Men roligast är att Wennström - som är en av de mest indignerade kritikerna mot att "verklighetens folk" hånas för sin alldagliga smak för konst och litteratur - tar till den ultimata förolämpningen: Ayn Rand påminner om...Dan Brown!
En ledarskribent har nyligen skarpsynt analyserat detta sätt att förolämpa utan att falsifisera och avfärda utan att analysera:
"Är det vid närmare eftertanke, inte precis det här beteendet som ligger till grund för den diskussion som förs under rubriken ´verklighetens folk´? Är inte den ogenerösa behandlingen av [författarinnan] helt enkelt en fallstudie av hur ett antal tyckare öppet hånar, och lättvindigt skåpar ut, allt det som inte passar in i deras snäva tänkesätt?"
I dag publicerar SvD Näringsliv en viktig artikel om hur riksbanken har givit bort mer än 600 miljoner kronor av våra pengar till svenska banker. Så här gick bankrånet till:
För två veckor sedan lånade riksbanken ut 100 miljarder kronor till banker som SEB, Nordea och Swedbank. Bankerna får låna pengarna 11 månader till en fast ränta på ynka 0,4 procent - 400 miljoner kronor.
Banken använder sedan pengarna till att köpa en obligation och på samma löptid får de en fast ränta på 0,625 procent - 625 miljoner kronor. Och vips, så har bankerna utan att lyfta ett finger tillsammans tjänat 225 miljoner kronor.
Den 22 oktober gav riksbanken senast ett sånt förmånligt lån - och det var tredje gången sedan i somras. Bra att veta ifall du undrar vem som betalar för finanskrisen.
Do you also wonder how the Obama administration could claim that their stimulus package saved or created more than 640 000 jobs? New York Times gives an example of their maths: Fayetteville National Cemetery in Arkansas used $1,047 in stimulus money to buy a lawn mower to cut the grass. The federal government’s stimulus Web site claims that this lawn mower sale helped save or create 50 jobs.
You almost get the impression from Michael Moore´s latest film that financial institutions like Goldman Sachs have no productive role in society when it comes to channeling resources from those willing to take a risk to those who have ideas but no capital. But as Future of Capitalism points out, you get that impression only if you didn´t pay attention to the opening and closing credits.
Because there it says that the movie is presented in association with the Weinstein Company, and Bob and Harvey Weinstein are listed as executive producers. And that is interesting, because the Weinstein Company was funded in 2005 with a $490 million private placement in which Goldman Sachs, one of the equity holders, advised. The press release about the the deal even included a quote from a Goldman Sachs spokesman:
"We are very pleased to be a part of this exciting new venture and look forward to an ongoing relationship with The Weinstein Company."
I Metro skriver jag om hur socialdemokraterna vill omyndigförklara sina väljare genom att förbjuda dem att överlåta föräldraledighetsdagar till sina partners, något de kallar "individualisering". Då börjar jag längta tillbaka till ordförande Persson:
"Inför valet 2002 skrev statsminister Göran Persson och jämställdhetsminister Margareta Winberg en artikel om att föräldraförsäkringen borde ´individualiseras´.
När reportrar frågade Persson varför föräldrar skulle tvingas dela ledigheten med barnen 50/50 svarade han att artikeln var ett missförstånd: ´Jag trodde att individualisering betydde att man skulle få bestämma själv. Men det var precis tvärtom.´"
På Newsmill skriver jag mer utförligt om Michael Moores nya film. Här är en av hans största missuppfattningar:
"Han förklarar krisen med att finansmarknaderna avreglerades, så att bankerna kunde ge ut dåliga bostadslån som de visste att kunderna inte skulle ha råd att betala i längden. Det gjorde de för att ´tjäna miljarder´ på att ta låntagarnas hus ifrån dem...
[Men] problemet var inte att bankerna var onda, utan att de var korkade. De interna dokumenten och diskussionerna visar att bankerna inte trodde att bostadspriserna skulle gå ned och hoppades därför att även fattiga låntagare skulle kunna ta ut nya lån när deras bostäder ökade i värde. När priserna tvärtom minskade och bankerna fick kräva in panterna - bostäderna - var det inte en vinst för dem, som Moore påstår, tvärtom.
I stället för att få in en strid ström av räntor och avbetalningar har bankerna blivit stående med stora bestånd bostäder som är värda mindre än lånen de har givit, och som de inte kan sälja för att priserna då skulle rasa ännu mer. Att tro att det skulle vara en vinst - ja, själva avsikten med att driva fram dessa bostadslån - måste man tydligen vara Michael Moore för att tro. Eller svensk filmkritiker.
I själva verket är det detta som skapade de största förluster som banker någonsin har gjort och som har gjort att flera hundra banker har gått omkull."
I Dagens Industri skriver jag i dag om att terrorismen är ett dödligt hot, men inte ett existentiellt hot mot våra samhällen:
"Detta är terroristernas Moment 22: Ju effektivare de tillämpar våldet som metod, desto mindre populära blir de. Om deras idéer saknar brett folkligt stöd leder spåren av döda och lemlästade bara till motståndsvilja. I Europa såg vi detta när kommunistiska terrorgrupper i 1960- och 70-talens Tyskland, Frankrike och Italien bara skapade fler döda och fler fiender.
De ultrakonservativa islamisterna har också ett mycket litet stöd bland världens muslimer, vilket leder till att de måste använda mer våld för att få genomslag. Men det våldet underminerar även det kvarvarande stödet.
Striden i Pakistan handlar just om detta. Efter 2004 blev talibanerna och al-Qaida allt mer aggressiva och tog över delar av landet. Landet upplevde en våg av våld och den beundrade politikern Benazir Bhutto mördades. Det resulterade i en våldsam folklig motreaktion. 2004 ansåg blott 35 procent av pakistanierna att våld mot civila aldrig kunde vara rättfärdigt, i dag är siffran 87 procent. I nordvästra Pakistan, där talibanerna har sin hemvist, rasade stödet för bin Laden från 70 till 4 procent på bara ett halvår.
Det var denna omsvängning som gav regeringen stöd att inleda den väldiga militära insats som nu siktar på att krossa talibanerna en gång för alla."
Det har blivit liv i luckan kring svenska liberalers attityd till Fremskrittspartiet, inte minst sedan Isobel Hadley-Kamptz skrev om det i Expressen i går. I fredags skrev jag kritiskt om de välvilliga tongångar som har hörts och sedan dess har jag fått ett förtydligande från Johnny Munkhammar som jag uppskattar, samt ett par invändningar.
Fredrik Segerfeldt och Dick Erixon förstår inte varför jag tycker att invandringen är en mer central fråga än andra när man bedömer ett parti. Dick hårdrar sin bild av mitt resonemang:
”Med denna linje är alltså Vänsterpartiet att föredra framför Fremskrittspartiet. Hellre ofrihet för alla i en stat, än begränsningar för dem utanför landet som vill komma hit.”
Men de enda alternativen är inte att invandringsfrågan inte betyder något eller att den är det enda som betyder något. Det finns några andra tydliga värdefrågor som är centrala för mig (t ex att man inte ska ha ”ofrihet för alla”) och i inte ett enda av dem hamnar vänsterpartiet på rätt sida.
Och när det gäller varför invandringsfrågan är så central citerar jag gärna Mattias Svensson:
”Synen på invandring är inte en fråga i mängden, den tenderar att vara definierande och dominerande för en politisk rörelse. Det är inte så konstigt, sällan står väl tilliten till spontan ordning och ens egna värdens konkurrenskraft på spel som inför mötet med det främmande. En prövande och öppen inställning även till det man inte förstår eller sympatiserar med är grunden för västerländsk civilisation, med dess flitiga inlånande och utnyttjande av andras influenser.”
Dick och Fredrik vill föra över denna diskussion till frågan om man kan kombinera bidragsstaten med öppna gränser. Den diskussionen tar jag gärna – jag vill ju som bekant avskaffa välfärdsstaten, koppla ersättningssystem till arbete och avreglera arbetsmarknaden, men även om detta inte skedde är jag för invandring, delvis därför att jag tror att vi behöver invandring ännu mer om vi inte får infödda i arbete.
Men det finns ett skäl till att jag struntar i att tala om detta i samband med Frp – nämligen att det inte är det som bekymrar dem. För om det var det skulle de vara för arbetskraftsinvandring, medan de i själva verket är emot icke-europeisk arbetskraftsinvandring, och därvidlag är ännu mer oliberala än socialdemokraterna. Och det är ju inte bara öppna gränser som Frp motsätter sig – de vill ju i praktiken stänga Norge helt.
Men när jag rannsakar mig själv är detta nog trots allt bisaker. Det är inte Fremskrittspartiets specifika ställningstaganden som jag reagerar på. Jag är för öppna gränser, men reasonable people can disagree. En person som Margaret Thatcher ville ha en restriktiv invandringspolitik, men jag är ändå glad i hennes valsegrar. I Sverige har Socialdemokraterna och Moderaterna länge täppt till Sveriges gränser i rörande enighet utan att jag reagerar på samma sätt som mot Frp (även om det i och för sig länge har varit en fråga som har stött bort mig från dem och även om det också ska sägas att de inte är i närheten av Frp:s politik).
Det obehagliga är hur Fremskrittspartiet utnyttjar frågan, den attityd de aktivt sprider genom att alltid leta upp problemen med invandring och basunera ut dem på gator och torg. Frågan dyker ständigt upp i materialet och dokumenten i sammanhang som bidragsfusk, kriminalitet, terrorism, fundamentalism. Det kan mycket väl vara korrekt i det enskilda fallet, men den samlade bilden när de positiva sidorna aldrig nämns blir felaktig och farlig.
Om man som marsian ville lära sig om invandring genom att läsa Frp:s material skulle man tro att den genomsnittliga invandraren var en fundamentalistisk och brottslig snyltare.
Det är så man piskar upp rädsla, misstänksamhet och motsättningar.
Om Fremskrittspartiet som Fredrik Segerfeldt säger är som en sallad med skämda tomater, så är det en sallad som pratar mest högljutt om just de skämda tomaterna och på det vis sprider en härsken smak vida omkring (utom när den träffar svenska liberaler och då hävdar att de skämda tomaterna är en bisak, nästan ett misstag, en liten eftergift för folklighetens krav).
Låt mig lansera en sista liknelse innan ni skickar metaforpolisen på mig: Jag tycker likt Fredrik att det är skandalöst att Moderaterna är anhängare av världens nästan högsta skatter. Men om de argumenterade för detta genom att i sitt material gång på gång förklara att höginkomsttagare är elaka fuskare och att småföretagare är farliga brottslingar och gjorde allt för att etablera den bilden (och kanske ville internera småföretagare i väntan på utredningar om skattefusk), så skulle jag tycka att det var snäppet värre och inte vara lika entusiastisk när de vinner val.
(Och ett PS till Fredrik, i tillägg till Mattias farhågor om Frp:s oljefondslöntagarfonder bör noteras att i den ”infrastruktur” Frp vill använda pengarna till inkluderas skolor, sjukhus och minskade egenavgifter i sjukvården.)
Läs också Mattias Svenssons viktiga inlägg Högerpopulismens järnhårda lag del 1 och 2.
Att dödförklara nyliberalismen är klassisk, billig härskarteknik - man förklarar att ett ideologiskt alternativ är bortsopat av historien så behöver man inte argumentera för dess fel och brister. De döda är inte motdebattörer, de är helt enkelt no more, they have ceased to be, they have expired and gone to meet their maker - they are ex-neoliberals.
Gång på gång har vi hört s-ledare som Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson förklara att nyliberalismen är död. I dag fick vi lite variation på temat, när nyliberalismen dödförklarades i Godmorgon, världen! - av konservativa Roland Poirier Martinsson på tankesmedjan Timbro.
Michael Moores nya film Capitalism - a love story är ett märkligt och rätt kul hopkok av hans populistiska anti-kapitalism, enkla missförstånd, rena påhitt och en del rätt bra saker. Om jag får tid ska jag skriva en mer detaljerad recension av den, men jag har skrivit om den i Metro och i går talade jag om den i Kulturnyheterna (se ovan) och i morse debatterade jag filmen med Helle Klein i P1-morgon.
Häromdagen deltog jag vid ett lunchseminarium med Siv Jensen, ledare för det norska Fremskrittspartiet, som ville träffa svenska journalister och debattörer på den borgerliga kanten för att korrigera bilden av partiet – det största oppositionspartiet i Norge – som någon slags syskon till Sverigedemokraterna.
Och det är de ju inte. Fremskrittspartiet är ett klassiskt protest- och missnöjesparti mot byråkrati och skatter som under resans gång också har plockat upp motståndet mot invandring och har gjort det till en paradfråga. Sverigedemokraterna härstammar tvärtom ur de nynazistiska organisationerna och för dem handlar allt alltid om kampen mot invandring och mångfald. Det är verkligen olika saker och varje försök att hävda något annat bidrar bara till att trivialisera Sverigedemokraterna.
Fremskrittspartiet bekämpar också envetet och med stor kunskap statligt förmynderi, skatter och ekonomiska regleringar, vilket inte alls liknar de folkhems- och förmynderitoner som brukar höras från högerpopulister.
Med det sagt är jag ändå förvånad och oroad över de positiva och överslätande kommentarer jag läser från någraandradeltagare vid lunchen, som om partiet vore ett liberalt hopp. Det ger nästan känslan att deras motvilja mot partier som Danskt Folkeparti bara handlar om att de inte är ekonomiskt liberala.
Invandringsfrågan är inte vilken fråga som helst, som man kan kompromissa om hur som helst. Det är en central mätare på var man står i synen på öppenhet, mångfald och gränsöverskridanden. Den charmiga och retoriskt skickliga Jensen försökte under mötet få det till att hon egentligen är för fri invandring, men att det inte fungerar med dagens bidragssystem.
Sorry, men jag går inte på den. I så fall kunde ju Frp ha kombinerat en kamp för friare invandring med en annan integrations- och bidragspolitik, eller i alla fall behålla dagens system. Nu kräver de i stället att invandringen ”begrenses kraftig” enligt partiprogrammet, de vill praktiskt taget stänga Norges gränser och skicka asylsökare till läger i Afrika.
Argumenten från Fremskrittspartiets politiker och i deras material är inte alltid så välpolerade som när Jensen möter en liberal publik. Ibland kan det handla om bidragsproblem, men en annan gång är det invandrares brottslighet som nämns, en tredje gång är det problem med kulturkrockar, en fjärde gång handlar det om faran med radikal islam. I enskildheter kan beskrivningen vara riktig, men problemet blir den bild som uppstår när man lägger ihop bitarna - den av ett parti som alltid anstränger sig för att hitta och uppmärksamma problemen och nackdelarna med invandrare. Enligt mitt sätt att se det bidrar det till att förstärka motsättningar och sprida fördomar – och minska möjligheten att lösa problemen som uppstår med dagens integrationspolitik.
Hennes trovärdighet minskar också när hon inför denna publik säger sig vara för arbetskraftsinvandring, vilket var tänkt att effektivt punktera bilden av dem som främlingsfientliga - men så tittar man i partiprogrammet och ser att de där hävdar att norska jobb främst ska gå till norrmän, om det ändå finns brister ska de fyllas av européer och först därefter, men med många restriktioner får man tillfälligt ta in icke-européer.
För mig som ser öppenhet och invandring som något av det viktigaste och mest berikande som finns för ett samhälle är det omöjligt att sympatisera med ett parti som driver en sådan politik och använder sådan retorik, oavsett hur liberala de är i sin kritik mot förmynderi och regleringar.
Men invandringspolitiken är inte partiets enda avvikelse från den liberala vägen. Frp är en av de sista norska anhängarna av ett förbud för äktenskap och adoption för homosexuella, och partiet kräver ständigt högre offentliga utgifter än de andra partierna, särskilt för sjukvård och äldreomsorg. Men de tänker inte betala för det, för de har en sedelpress som drivs med olja.
P J Anders Linder har beskrivit Fremskrittspartiet som ”till dels liberalt, till dels populistiskt”. Det är en bra beskrivning, men känns det inte lite som att blanda gift och mat? I en sådan kompromiss är jag rädd att det är liberalismen som förlorar.
(Förresten Johnny, Financial Times har inte beskrivit Siv Jensen som Nordens Thatcher - vad FT har skrivit är att hon själv gärna vill bli betraktad som Nordens Thatcher.)
"Den är skickligt gjord och drar ned många skratt. Men om du tror att du ska få lära dig något om ekonomin och finanskrisen kan du lika gärna läsa Lilla Fridolf."
"Attacs revisorer har klagat över att det råder ´viss oklarhet´ om hur pengarna från Forum Syd har fördelats mellan de projekt som Attac påstår att de är till för och posten ´Egna medel´."
Det är inte korrekt.
Revisorerna har mycket riktigt klagat över att det råder "viss oklarhet" om hur posterna har födelats, men det är en rent bokföringsteknisk kritik, och revisorerna har aldrig uttryckt några misstankar om att pengar skulle ha förts över från Forum Syd-projekten till de egna medlen.
Min kritik mot att biståndsmedel finansierar organisationer som Attac och opinionsbildning i Sverige kvarstår naturligtvis på alla vis, men jag beklagar att jag spred bilden att Attac dessutom blandat ihop sina penningpåsar på detta vis, och ber härmed organisationen och dess anställda om ursäkt.
