So at last, here it is on Youtube, our warning that there is a risk that the worst is yet to come. Enjoy! (If that is the right word...)

"De nya folkhems- & fokusgruppsmoderaterna är otänkbara för alla som har principer. Det är väl därför det går så bra för dem.

Egentligen står jag rätt nära FP, men jag tappar hakan varje gång jag drar mig till minnes att de profilerar sig på övervakning, auktoritär skolpolitik och Euron – samtidigt som den kollapsar.

Centern då? Tja. De har genomfört ett imponerande förnyelsearbete och i många frågor är de liberalast. Å andra sidan sitter många gamla ränder kvar och jag är fortfarande bedrövad över FRA-lagen. Å andra sidan är jag en smula lockad att rösta just nu, för att hålla SD ute ur riksdagen och Ohly ute ur regeringen. Så det är inte omöjligt att jag kryssar någon frihetlig centerkandidat– och blir besviken efteråt som vanligt."

Jo, jag är ogin mot de allt mer moderata moderaterna och ännu mer nu när de ser ut att bli så dominerande. Då är det extra viktigt att vi stärker motvikter och pådrivare (t ex om värnskatten och arbetsrätten) i de andra allianspartierna.

Men eftersom jag tycker det måste jag i ärlighetens namn också meddela att några av de bästa riksdagskandidaterna är just moderater. När jag gör SVT:s och SR:s valkompass är den kandidat i Stockholms stad som ligger närmast mina åsikter Tobias Sjö, nummer 18 på Moderaternas lista, strax före Gustaf Hoffstedt (M) och Fredrick Federley (C), och om jag var skriven i Stockholms län skulle det efter segraren Magnus Andersson (C) följa Johnny Munkhammar (M) och en hel rad moderater.

Är inte det ett uttryck för konsumtionsfientlighet? frågade CUF:s förträfflige Magnus Andersson då på Newsmill.

Nej, det är det inte, svarar jag idag.

An election campaign is going on here and it seems like both the Labor government and the opposition Liberals have decided that the most important message is that Australia is full, there is no room for more people, we need a "small Australia".

This is a bit of a surprise, because there is no one here. A country of America's size - with no more than 22 million people.

And it's especially surprising to hear this hostility to late arrivals from Prime Minister Julia Gillard, born in Wales, and opposition leader Tony Abbot, born in London.

Enligt Upsala Nya Tidning var det årets seminarium, det där som "alla talar om efteråt" och i Aftonbladet förklarar Lisa Magnusson att det var en "fantastiskt bra debatt", medan Isobel Hadley-Kamptz twittrade att debatten var bäst i Almedalen då vi "mitt i denna åsiktsmånglarnas marknad återupprättade tron på det politiska samtalet". Och enligt Makthavares Almedalssammanfattning var vår debatt den ”mest hajpade”. Mattias Svensson samlar många av reaktionerna.

Om jag själv får framföra en teori om varför det blev annorlunda skulle jag säga att de flesta politiska debatter tyvärr handlar om att blåsa upp och käbbla om mycket små meningsskiljaktigheter, medan vår debatt handlade om att på ett öppet och trevligt sätt avhandla både gemensamma nämnare och avgrundsdjupa skillnader (även om det hade varit intressant att få dröja kvar längre vid många frågor i stället för att ständigt hasta vidare).

Jag talade t ex både om de frågor där Miljöpartiet är lockande för en liberal – som synen på decentralisering, migration, HBT-frågor, och övervakning, men också om det som stöter bort – teknikskepsis, globaliseringskritik, livsstilsmoralism.

Jag tycker att debatten tydligt visade att Maria Wetterstrand verkligen är betydligt liberalare än sitt parti. När jag påtalade förmynderi och moralism i partiets program (som t ex 30-timmarsvecka, sockerskatt, 20 år på krogen, minskade införselkvoter, reklamreglering, kvoterad föräldraförsäkring, och kraven på en kommunal biograf i Stockholm som visar rätt film - somligt hämtat från denna rapport) tog hon i några fall försiktigt avstånd från det och erkände att det ibland funnits en vilja att styra folk till en livsstil i partiet och såg det som ett problem.

Wetterstrand förklarade att hon verkligen ville låta folk leva som de vill, endast begränsat av de gränser som hon menar att planetens överlevnad sätter. Detta var högintressant då jag menade att många Miljöpartister drivs mindre av en ren miljömedvetenhet och mer av naturromantik, en estetisk och anti-liberal uppfattning om att det industriella, teknologiska, storskaliga och snabbmatiga samhället är dåligt och måste bekämpas, oavsett dess miljömässiga konsekvenser.

Jag ställde en hypotetisk fråga för att avgöra på vilken sida Wetterstrand hamnar. Jag frågade om hon skulle tycka att det var okej med bilsamhället, storskaligheten, tekniken och tillväxten om vi kunde hitta drivmedel, energislag och produktionssätt till detta som inte påverkade miljön. Efter att jag också kompletterat med att det inte gick ut över världens fattiga (utan tvärtom gynnar dem) svarade hon ”ja”.

Och då respekterar jag hennes idémässiga drivkraft och misstänker att hon är i minoritet i partiet. Hon säger egentligen att människor ska vara fria att göra vad de vill så länge det inte går ut över andra eller miljön. Jag har naturligtvis en annan syn än hon på vad som ska räknas som miljöförstöring och vad som ska räknas som en positiv miljöförändring – och vände mig mot MP:s idé att man inte får använda GMOs och kärnkraft för att rädda miljön – men jag kan ändå se varför Wetterstrandianismen kan vara tilltalande för många liberaler.

För att försäkra mig om att hon verkligen menade det hon sade frågade jag om det alltså var ok med Ullared (med dess supermarknad känd från TV) om det inte förstörde miljön. Hon svarade ja.

Härligt. Liberala instinkter, trots allt.

Som satt kvar i två dagar. För i dag förklarade Miljöpartiet att de vill förbjuda uppförandet av nya externa köpcentrum under åtminstone fem års tid. Inte främst av miljöskäl, utan för att det skulle gynna dyra småbutiker i centrum, så att stadskärnorna blir mer som miljöpartister tycker att de ska vara. I sak har de fel, enligt Aftonbladets lögndetektor, men med det kan det vara hur som helst. Det intressanta är att partiet de facto vill förbjuda nya Ullareds för att de bara råkar vilja ha det på ett visst sätt, på grund av deras estetiska uppfattning.

Den stora bristen med Miljöpartiet är att det saknar en teori om varför frihet fungerar. Företrädare talar gärna om frihet och tolerans och om att man ska leva och låta leva, men de har inte någon berättelse om vad som gör att det fungerar och får goda konsekvenser, ingen teori om spontana ordningar, inget intresse för marknadens mekanismer, trial-and-error, kreativ förstörelse eller liknande. Så varje gång de stöter på ett samhällsproblem har de, trots sina föresatser, inget förtroende för att människor i frivillig samverkan ska kunna lösa det, och i stället tar de fram de verktyg som ligger längst fram i redskapsboden – förbud, regleringar, skatter.

Om det enda verktyg man har är en hammare ser många huvuden ut som sådana man måste banka vett i. Särskilt om de hittar fel på Svenssons – minoriteter kan nog få utöva sin frihet, men när majoriteten inte behagar leva som Miljöpartister måste de tydligen tvingas till det goda livet. Som jag uttryckte det under debatten:

"Allt är okej för Miljöpartiet - om man inte lever på ett heteronormativt sätt där mamma är hemma mer, där man jobbar mycket, där man dricker alkohol, importerar från andra länder, äter glass eller andra sockerprodukter, ser amerikansk film eller vill flyga till Kanarieöarna på semester."

I vissa fall håller Maria Wetterstrand säkert emot. Men mot ett överdrivet och pedantiskt ordningssinne kämpar även gudarna förgäves. Med andra ord står min inledande reflektion under debatten fast (som jag för övrigt har lånat av alltid briljante Fredrik Westerlund):

Vissa säger att problemet är att en röst på Maria Wetterstrand är en röst på sossarna och Lars Ohly. Men det är värre än så. Det verkliga problemet är att en röst på Maria Wetterstrand är en röst på Miljöpartiet.

Här hittar du själva debatten (14 min in)