För fyra år sedan flyttade jag till Malmö och dess dynamiska blandning av tradition och modernitet. En som gjort denna stad levande är Niklas. Inte bara med välansat skägg och väl tilltagna tatueringar, utan också genom att driva ett av mina favoritcaféer. Nu har han byggt ett helt nytt café från scratch, vilket ger staden mer kaffe och fler jobb.
Men när vi står framför den nyöppnade lokalen andas Niklas inte entusiasm: ”Jag kommer aldrig göra om detta”. Byråkrater som aldrig jobbat i näringslivet har nämligen lagt sig i varje detalj – från placeringar på centimeternivå till färgen på utemöblerna, och hotar att krossa krånglande företag med böter. ”Många kvällar har jag gått hem och känt att jag pallar inte”, säger han.
Fyra år i Malmö är en mandatperiod under rödgrönt styre. Inget nytt där. S har styrt staden de senaste 20 åren. Därför är staden ett skyltfönster för den politik de kan tänkas föra nationellt. De har bevisat att de kan stål och betong, men hur hanterar de människor?
S lovar nu att fixa jobben och skolan, men där de har haft chansen att bevisa det har de i stället gjort kaos med dem. Arbetslösheten i Malmö är nästan dubbelt så hög som i övriga landet och i SKL:s jämförelse över grundskoleelever som klarar alla ämnen kommer Malmö på plats 261 av 289 kommuner.
Malmö har tagit emot många flyktingar, men inte rört hindren för integration. Företagsklimatet, som redan var sämre än i andra storstäder, har försämrats ytterligare, enligt Svenskt Näringslivs mätningar. Företagare uppger att tjänstemän tycks se dem som motståndare att sätta dit.
Friskolorna levererar bättre resultat, men som Jan-Olof Bengtsson dokumenterar i rapporten Jaktsäsong året runt (Bertil Ohlininstitutet) motarbetar Malmö dem. Kommunen vägrar sälja mark till friskolor och blockerar deras expansion med detaljplaner. Utan reellt skolval köps husen nära de bästa skolorna av de rikaste. Källare inreds för att alla familjemedlemmar ska få plats i små bostäder nära rätt skola.
Men förföljelsen av friskolor gynnar ändå några företag – tillverkare av provisoriska baracker. Kommunen lägger i år mer än 30 miljoner på att inhysa elever i baracker då det saknas skolor. Det påminner om när 981 Malmöfamiljer i januari fick besked att de förskoleplatser de utlovats inte fanns.
Vid en debatt om Bengtssons skrift förnekade kommunalrådet Anders Rudin (S) att kommunen diskriminerar friskolor, det finns bara så många regleringar att det är svårt att genomföra nya projekt, vem man än är. Det var tänkt som ett försvarstal, men – om man bortser från några få storbolag med goda politiska kontakter – är det tyvärr en träffande sammanfattning av vad Malmö kommun gör mot alla eldsjälar. Står resten av Sverige på tur?