Enligt Kajsa Ekis Ekman pissar jag på Hugo Chávez grav. Hon kan inte se något annat skäl till att jag pratar om problem i Venezuela än likgiltighet inför fattigas lidande. Själv ser hon bara fler lärare, mindre spädbarnsdöd och färre fattiga. På sin höjd ”någon rasad bro någonstans, inflation och ett handslag med Ahmadinejad.”
Så kan man vända bort sin blick. ”Politiskt motiverade åtal mot kritiker för att tysta motstånd” klagar Amnesty, medan Human Rights Watch varnar för ”urholkandet av skydd för mänskliga rättigheter” och Reportrar utan gränser för ”tvångsåtgärder för att tysta motståndare”.
Övergreppen köpte inte heller större framsteg. Ekis Ekman driver med att jag menar att det var ”lätt” för Chávez att minska fattigdomen. Varför har ingen annan gjort det då? Men det är lätt om stigande oljepriser fyller ens fickor med 981 miljarder dollar. Om Chávez inte hade slösat hämningslöst hade det räckt till att göra varenda extremt fattig invånare till miljonär.
Mer liberala och socialdemokratiska grannländer minskade också fattigdomen, utan sådana oljepengar. FN uppger att Venezuela minskade fattigdomen med 40 procent 2002-2011. Brasilien gjorde det samtidigt med 44, Chile med 46 och Peru med 50 procent. Och till skillnad från Chávez diversifierade de ekonomierna, investerade i infrastruktur och lade grunden för välstånd även i framtiden.
”Betyder det ingenting för er” att arbetslösheten bara är 8,2 procent i Venezuela, utbrister Ekis Ekman – utan att betänka att det är näst högst i Sydamerika. Jovisst, det är bra att Venezuela minskade analfabetismen med 5 procentenheter, men Latinamerika i övrigt gjorde det med 7. Landet minskade spädbarnsdödligheten med 36 procent – grannländerna med 47 procent.
Chávez hade mycket större resurser än andra, men åstadkom mindre. Det som skiljde honom från dem var aldrig sociala framsteg, utan att han bar uniform och röd basker och rabblade revolutionära teser. Jag hade hoppats att tiden var förbi då man fick svenska apologeter på så sätt.