Obamacare är en katastrof

JOHAN NORBERG: Vid sitt framträdande berättade presidenten att den ensamstående mamman Jessica Sanford grät av lycka när hon köpte en vårdförsäkring för första gången. Äntligen kunde Barack Obama berätta en god nyhet om den nya sjukvårdsreformen.

Det behövdes. Hemsidan där amerikaner ska skaffa försäkring är en katastrof. Inte en oj-vad-jobbigt-katastrof, utan en riktigt katastrof. Tänk Titanic. Registreringsprocessen är svåröverskådlig, ger motstridiga besked, kraschar, blockerar en på grund av felaktiga profiler och skickar falska besked till försäkringsbolag. Jessica Sanford var ett bevis på att Obamacare fungerar, trots de tekniska problemen.

Så mycket värre då, när Sanford häromdagen fick beskedet att myndigheterna räknat fel, och fel igen, och så fel en tredje gång. Hon kan nu inte köpa försäkringen – i  stället får hon böter för att hon inte har den. ”Ni gjorde bort er fullständigt”, säger Sanford nu.

Jag har varit i USA en dryg vecka nu och det är det här alla talar om i tv-soffor och frisersalonger. Hemsides­fiaskot har blivit symbolen för en extremt komplicerad vårdreform som få begriper. Och webbdesign ska ändå ­vara den enkla biten. Många talar om Obamas brutna löfte att den som gillade sin försäkring skulle få behålla den. 12  miljoner försäkringar visade sig inte uppfylla reformens krav och nu sägs de upp. Några hävdar att de har förlorat jobbet för att arbetsgivare med fler än 50 anställda nu tvingas köpa försäkring till dem. Plötsligt vill vissa företag reducera personalstyrkan till 49.

Obama ville ändra ett system som gav för dyr vård till för få amerikaner, men gjorde det genom att expandera ett dysfunktionellt system. Hela reformen kan faktiskt kollapsa. Även om det nu är obligatoriskt att köpa en försäkring kan många unga och friska hellre betala böter om försäkringen blir mycket dyrare. I så fall blir det mest äldre och sjuka kvar, vilket gör premierna dyrare. Då hoppar än fler friska av, och så vidare.

En ofta vänligt inställd skribent i New York Times ­ menar att Obamas presidentskap börjar likna en ­Floridavilla över ett slukhål – snart sticker bara skorstenen upp över markytan. Kaoset har stärkt intrycket att Obama mest var en retoriker och kampanjmakare, men ingen administratör.

Men det kanske inte är hans fel. Det är lättare att styra en kampanj än ett land. Ingen valkampanj i USA:s historia har varit så IT-smart som Obamas, men när han måste jobba med statens klumpiga verktyg, komplexa regleringar och politiska hänsyn klarar han inte ens att göra en hemsida.

Kanske borde amerikanerna ha lyssnat på den unge, ­lovande politiker som varnade för ”hur snabbt goda intentioner i Washington förvandlas till brutna löften och ­slöseri”. Han hette Barack Obama.